Jag håller på att ta en masterexamen i fotografi. Efter några år med främst kommersiell verksamhet kände jag att mina konstprojekt tappade farten och när jag tackade ja till en eftertraktad utbildningsplats tänkte jag att det skulle skapas som aldrig förr. Och det gjorde det, till en början. Trots långa pendlingsresor, trots en institution med administrativa problem och vissa pedagogiska oklarheter. Här fanns engagemang för bildkonsten och här bjöds intellektuellt motstånd, här tvingades jag kontextualisera och problematisera.

Efter ett år vaknar jag en dag upp och undrar var kreativiteten tog vägen. Ingen pratar om intresset för fotografi och jag upplever att jag sällan ser studenter producera bilder. Omärkligt saktar jag själv in – kanske i ett försök att passa in? Efter ett antal kritikklasser förstår jag att det här med att producera för många inbegriper ett oerhört motstånd, nerverna sitter utanpå, konsten är på LIV OCH DÖD och inget man kan prata om i världsliga termer. Till slut riskerar man ventilera sönder ett tänkt projekt fram tills allt ersätts av en tom ram på en tom vägg. Eller som av ett osynligt performativt element. Bara det går att motivera i teorin. Jag sitter och tänker på vad som gick fel, hur konstinstitutionen hamnade i absolut centrum och skapandekraften gick förlorad. Hur det började handla om att uppgraderas till ”konstnär” istället för att faktiskt skapa.

Missförstå mig inte: Jag anser inte att teori ska stå mot skaparglädje, jag önskar mig inget nöjesfält. Vår dialog ska verka som ett filter där vi trattar ner våra brokiga försök, skalar bort dåliga idéer och skärper uttrycken. Men för att nå dit måste vi skapa bilder. Och jag vill att vi ska prata om dem.

Vilken tur, jag upptäcker att jag idag kan delta i ett internationellt symposium i fotografi, alltså en vetenskaplig konferens, där samtida nordisk fotografi ska diskuteras. Det låter storslaget och jag går dit med förhoppningen att det blir mer givande än ett dåsigt seminarium med lokala förmågor. Sanningen är att det blir ännu en slö föreläsning, om än med internationella talare. Turen kommer till norsk fotografi och jag förväntar mig att bli inspirerad. Det är nu vi ska blir golvade av den fotografiska KONSTEN.
Men högskolelektorn hukar håglöst bakom sin laptop och mumlar i riktning mot projektorduken, på vilken några bleka installationsbilder visas. Tio minuter senare har jag glömt samtliga bilder, kanske främst för att föreläsaren själv utstrålar att det är tradigt med fotografi. Flera åhörare somnar.
Praxis tycks vara att konstnärer och de som har som yrke att tala om konst absolut inte ska visa iver eller inlevelse. Det handlar om att på dålig engelska likgiltigt läsa innantill ur strama akademiska texter och då och då tappa tråden – för att aldrig finna den igen.
Snart är jag färdig ”konstnär”.

Sara Arnald, saraarnald@gmail.com