För så är det ju. Den som inte tar tillvara sina rättigheter med de medel som står till buds och står upp för sina rättigheter löper risken att bli tilltryckt och överkörd.

Tidigare i denna spalt har jag diskuterat ”Den starkes rätt” (se F#3-13). Då ställde jag bland annat frågan hur mycket tid man ska lägga ned på en tvist i förhållande vad det kan kosta att få rätt i slutänden. I dag ska jag gå in på det principiella i att få rätt. Kanske inte i samtliga fall, men åtminstone i de fall som är riktigt viktiga att få rätt i. Det handlar alltså om att göra en klok avvägning mellan de fall där du bevisligen på ekonomiska grunder inte bör lägga ned resurser på att få rätt och sådana där det är viktigare än annars att få rätt. Och där kanske inte det kortsiktiga ekonomiska utfallet är det viktiga.

Med denna kanske lite dystra och något abstrakta inledning ska jag nu övergå till att berätta om ett enkelt fall där det lönade sig att stå på sig.

Jag blev kontaktad av en fotograf som berättade att en ny större utländsk kund sökt upp honom och ville att han skulle göra ett jobb där fotografierna skulle publiceras i Skandinavien under ett år. Det var inte fantastiskt mycket betalt, men tillräckligt för att fotografen skulle vara intresserad. Avtalet gjordes upp via epost och fotografen accepterade villkoren i enlighet med ovan i eposten, genomförde fotograferingen och levererade fotografierna. När han väl gjort detta damp det plötsligt ned ett krav från kunden att han skulle skriva under ett avtal där han skulle ge upp samtliga rättigheter till fotografierna för hela den upphovsrättsliga skyddstiden (70 år efter fotografens död), dvs. ett rent friköp. Och något friköp hade det inte varit fråga om under de föregående epostdiskussionerna. Inte heller hade det varit en ersättning som eventuellt skulle kunna ligga på en sådan nivå. (Den insatte medlemmen känner även till att förbundet inte heller rekommenderar friköp.)

Fotografen blev förstås överraskad och lite ställd. Vi talade om att detta krav kom sent eftersom avtalet var ingått. Och en part kan inte i efterhand ensam tillföra krav med bindande verkan för den andra parten. I princip kunde alltså fotografen helt bortse från kravet. Å ena sidan så rörde det sig om en ny kund och dessa vill man förstås hålla sig väl med och tillmötesgå så långt som möjligt. Å andra sidan vill man inte bli utnyttjad. Risken med att ge efter i ett tidigt skede av en affärsrelationen är att man inte senare kan komma igen. Så vad göra?

Jag och fotografen diskuterade igenom saken mer i detalj. Fotografen hade från början erbjudit ett högre pris för ett mer omfattande jobb vilket kunden tackat nej till. Därefter hade kunden och fotografen enats om ett jobb av mindre omfattning. Detta resulterade sedan i eposten från kunden där de mer inskränkta villkoren fanns angivna vilka sedan fotografen accepterade. Avtalet var slutet. Efter detta dimper ett mail från kunden ned i fotografens epost där man kräver fullständiga och fria rättigheter under hela fotografiets skyddstid utan att erbjuda särskild ersättning för detta. Med detta var inte fotografen nöjd.

Han skulle kunna vikt ned sig ”i kundvårdande syfte” och givit den nya och stora och potentiella kunden det kunden ville ha. Men vilken signal hade det skickat till kunden? Och hur hade fotografen känt sig efter detta?

Signalen hade förstås varit att, med mössan i handen skicka meddelandet ”Visserligen var vi eniga om vad Ni, käre kund, ska ha rätt till, men detta kan vi förstås ändra på.” Och sedan hade fotografen känt sig överkörd och missbelåten.

I stället bad jag honom att räkna ut priset för den upplåtelse som kunden ville ha och erbjuda det samtidigt som han i svarsmailet till kunden förklarade att de kunde få jobbet utfört i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen.

Fotografen skrev till kunden och framförde detta i två punkter och fick snabbt svar att de accepterade punkt 2 (där affären skulle göras upp i enlighet med de ursprungliga villkoren). Och detta var naturligtvis det enda rimliga alternativet. Bindande avtal var ingånget. Och ingångna avtal ska hållas. Pacta sunt servanda! Fotografen kände att det i praktiken inte var en så stor seger, men att det kändes bra att inte bara lägga sig platt och skriva under det som kunden i kraft av sin storlek/ekonomi/vikt kräver.

Och där kunde sagan vara slut om det inte var för att det kom en liten rolig pendang på slutet. För kunden hade nämligen fortsatt maila till fotografen och meddelat att hon uppskattade hans professionalitet och att han som yrkesman förstås behöver sätta sina gränser. Så till och med när man får visa var skåpet ska stå för kunderna och tillrättavisa dem så är det så att det kan uppskattas. Och då känns det förstås bra!

Har du några historier där du stått upp för dina rättigheter och fått beröm av din motpart för detta? Skriv gärna till mig och berätta om dem. Du når mig på thomas.riesler@sfoto.se