”Mitt emellan två vikariat fick jag möjligheten att byta linsgryta mot spanakopita, andrahandslägenhet mot stort, luftigt hus. Ett kallt, nordiskt hav mot ett varmt, klart och grekiskt. Det behövdes.”
Det berättar Moa Karlberg, Kavalla-stipendiat 2008.

”Visserligen älskar jag att göra uppdrag för tidningar under tidspress, men ibland vill jag plåta annat än intressanta människor. Jag kanske inte vill plåta några människor alls, bara ta fram kameran då lusten kommer av sig själv. När jag inte orkar arrangera porträtt eller följa skeenden i reportageform, som jag brukar, krävs en paus för att återupptäcka varför jag egentligen fotograferar.

I Kavalla tog jag dagen som den kom. Plockade böcker ur de många bokhyllorna, romaner som skrivits i samma hus av författare som hittat sin inspiration just här. Deras hälsningar och dedikationer på ingångssidorna hyllade lugnet och stämningen på platsen. Jag satt många timmar på den största av husets altaner och läste deras böcker. Tog med dem till stranden och till de ljusa klipporna på andra sidan hamnen. Lät mig slukas. Efter flera timmar tog sidorna slut, solen utanför parasollen hade blivit lagom eftermiddagsvarm. Jag satte mig upp, snurrig i huvudet av alla ord, hoppade i havet och gjorde hjärnan klar igen.

Jag botaniserade i köksskåpen bland delikatesser kvarglömda av tidigare gäster. Lagade enkel mat, som varje dag innehöll de två elementära ingredienserna fetaost och vitlök. Aldrig att jag tröttnade på smakerna. Drack retsina på takterrassen med intendenten, som firade sin födelsedag, och de andra gästerna. Under mina tre veckor i huset kom och gick de; forskare, författare, journalister, tecknare. Några kan återfinnas bland barerna på Söder, andra i en viss roman av Maja Lundgren. Det var enkelt att umgås om man ville, enkelt att låta bli om man föredrog det.

Jag fotograferade. När jag kände för det så fotograferade jag. Jag släppte allt vad traditionell bildjournalistisk sed vill säga. Plåtade inte en enda grek. Återkom sällan till någon plats. Tog mer inspiration av min rumsgranne Tecknaren än av Cartier-Bresson. Lärde mig nya knep i Photoshop. Stängde in mig på mitt rum. I nästan en månad levde jag klassiskt sommarlov utan en enda deadline. Behöver jag skriva att det var skönt? Att Kavallstipendierna är något som alla borde ta chansen att söka? När jag kom hem igen, till Sverige och vikariat, var jag utvilad, peppad och fylld av lust att börja jobba igen. Tack SFF!

Moa Karlberg

Läs mer om Kavalla-stipendiet här