Sanna Sjöswärd gick linjen för dokumentär fotografi på Hola folkhögskola och bildjournalistlinjen på Nordens Fotoskola på Biskops Arnö. Därefter har hon arbetat på GP, VLT, Lokaltidningen Mitt I och Östgöta Correspondenten.
Sedan 2005 är hon frilansfotograf större delen av sin tid och ansluten till Bildbyrån Silver i Stockholm.

Kvinnors och ungdomars situation

Sedan några månader frilansar hon i Iran.
“Jag vill testa att vara här och arbetar samtidigt med fördjupa mig i vardagsskildringar om kvinnors och ungdomars situation. Under den här tiden har jag plåtat medelålders och äldre kvinnor i överklassen, gjort intervjuer om deras tankar om Irans framtid, deras drömmar och hur de ser sig själva som kvinnor i ett slutet land. Vilka lagar skulle de vilja ändra på om de fick bestämma?”
Sanna Sjöswärd vill även arbeta med unga kvinnors skönhetsideal och kommer göra det när hon kommer tillbaka till Teheran i början av april.
Under besöket hemma ska hon förutom att ta emot ett av Årets Bild-priserna även öppna sin utställning Rötter på Dunkers Kulturhus i Helsingborg den 5 april.

4 av 10 opererar näsorna

4 av 10 kvinnor i Iran opererar sina näsor.
“Jag tror att på grund av att det är förbjudet att visa håret och kroppen i Iran” säger Sanna.
“När man enligt lagen måste täcka sig med mantor och chador så fokuserar man på en sak. Det blir ansiktet.”
Unga kvinnor berättar för Sanna att de vill vara så perfekta som möjligt för att det yttre är viktigt när man ska finna en man.
“Det finns färre män än kvinnor i Iran efter kriget mot Irak mellan 1980-1988. Därför är svårare för kvinnor finna en man än tvärtom.” Bilderna som berör skönhetsoperationerna har Sanna ännu inte börjat med. Det tar tid att bygga upp ett kontaktnät där unga flickor vill ställa upp på bild.
Här följer en text som ska ingå i en bok som eventuellt publiceras nästa år.

Bacon i Teheran

Idag åkte jag ensam ner till Tajrich i norra Teheran för att handla till kvällens måltid. Jag bor hos Kathy och Ali och vill bjuda på något extra - en Italiensk Carbonara. Teheran är en stor stad. Det myllrar av bazarer. Tajrich är ett stort område med många butiker.
Man kan verkligen finna det mesta. Även fårhuvud om man så vill. Det är en delikatess som oftast äts under stora högtider t ex under nyåret i mitten av mars.
Vad jag behövde till middagen var mozzarella, balsamvinäger, tomater och röd lök till salladen. Till maten spaghetti, grädde, bacon, ägg, parmesan, olivolja (det fanns hemma).
Det enda jag inte hittar är bacon.
Och 98,8 procent av Iranierna är muslimer och äter inte gris. Det vet jag. Men jag vill så gärna göra carbonara med bacon.
Jag går runt i Basaren frågar flera personer som inte kan prata engelska om de vet var jag kan hitta bacon. Möter en medelålders kvinna, Fateme, i svart chador och mantor som försöker hjälpa mig att gå runt och fråga.

Ingen bacon

Vi hittar ingen bacon. Fateme visar med hela handen längre bort en matbutik och säger att jag kanske finner det där. ”Lycka till” säger hon och lämnar mig till mitt öde.
Jag går i samma riktning som hon har pekat och måste ta mig över en trafikerad gata. Här i Iran kör större delen av befolkningen på en om man inte tar sig snabbt över.
Livrädd försöker jag ta mig över på övergångsstället. Bilarna tutar och kör mot mig fast jag går och jag blir sur och tänker ”hallå?”
Regel nummer 1: Man ska alltid ha en man vid sin sida när man går igenom gatorna i Iran. För män kör de inte på.
Jag tar fram min lilla IXUS Canon och filmar hela proceduren när jag går över. För om jag dör i trafiken i Teheran har jag det dokumenterat på tape och min familj kan få ut 7000 dollar om det är en olycka.

Män får det dubbla

Män får ut 14000 dollar, det dubbla beloppet. Jag är livrädd. Bilarna tutar. Till sist kommer jag över. Jag hittar ingen bacon i butiken när jag kommer fram och trött beger jag mig hemåt till Kathy.
Jag frågar en man i en butik längre upp på gatan var kan jag få tag i en taxi. Han pekar mot en trettio meter lång kö av Teheraninvånare som väntar på taxi. Kul tänker jag. Väntar i och för sig inte mer än tio minuter. Så är det. Livet går vidare utan bacon.
Kathys vän Nastana vet var jag kan handla bacon. Vi ringer en butik och ber en chaufför köra hem bacon till huset. Bekvämt tycker jag.

Baconpaket för 100 kr

Jag har precis köpt mitt livs dyraste bacon. Ett paket kostar 100 kr i Iran. Taxichauffören vill ha 50 kronor. Först fick han åka till mig och lämna baconpaketet. Jag är inte nöjd med priset och åker och pratar med butiksägaren som nickar och säger att baconen är från Germany.
Jag försöker berätta att jag är från Suede där ett paket kostar tio kronor. Men han skakar på huvudet och kön bakom mig blir längre och längre. Jag får ingen rabatt och går surt därifrån.
Sedan skjutsas jag tillbaka av samma taxichaufför. 150 kr jämnt för bacon och taxi. Annars är allt väldigt billigt i Iran. Påse bacon – nej.
Nästa gång väljer jag att laga något billigare – ugnsbakat fårhuvud kanske.

http://www.sannafoto.se