Konstnärsorganisationerna har länge påtalat orimligheter i skatte- och trygghetssystemen i förhållande till konstnärlig verksamhet. Skattesystemet, socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken, som skall omfatta alla medborgare, inbegriper inte konstnärerna. Konstnärerna är en låginkomstgrupp vars verksamheter inte passar in i dessa system. Regelverken på politikområdena har, trots av riksdagen beslutade mål för den nationella kulturpolitiken 1996, inte anpassats så att rimlig hänsyn har tagits till konstnärernas faktiska förhållanden. Detta har lett till orättvisa konsekvenser mellan konstnärligt verksamma och andra yrkesgrupper. Den sociala välfärden måste omfatta alla medborgare – regelverken måste acceptera och tillåta olikheter för att en faktisk jämlikhet för minimiskydd ska kunna uppnås.

Den nu gjorda kartläggningen ringar in och beskriver problemen med regelverken och tillämpningen av dessa. SFF instämmer i allt väsentligt av beskrivningen. Vi beklagar dock att utredaren inte fick lägga några detaljerade förslag till lösningar.

I kartläggningen tydliggörs att regelverken på många områden inte är anpassade till konstnärens speciella förhållande samt att det finns områden som också helt saknar regelverk.

Vi instämmer i beskrivningen av de problem som uppstår vid myndigheternas tillämpningar av regelverken, deras bristande kunskaper om konstnärernas villkor samt konstnärernas många gånger bristfälliga kunskaper om regelverken och deras tillämpning. Den erfarenhet konstnärerna generellt har är att regelverken sällan motsvarar deras faktiska verksamheter samt att tillämpningar nästan alltid är till konstnärens nackdel.

Kartläggningen har koncentrerat sig till att föreslå förändringar när det gäller tillämpningar, ökad samsyn samt ökad kunskap hos myndigheter och konstnärer. Vi välkomnar dessa förändringar samtidigt som vi konstaterar att det är anmärkningsvärt att det måste påpekas att tillämpningarna av regelverken måste vara rimliga, konsekventa samt bygga på kunskap om berörda grupper. Även om vi välkomnar en bättre anpassad tillämpning så menar vi att grundproblemet egentligen ligger i att regelverken inte är anpassade till den konstnärliga verksamheten.

Alla trygghetssystem utgår från den s k arbetslinjen och inbegriper därmed i princip bara ersättningar för arbete från anställning. Hur låginkomstföretagare generellt ska få del av trygghetssystemen finns inte reglerat.

Till bildkonstnärerna hör fotograferna. De arbetar som uppdragstagare utan arbetsgivare, frilansare utan att eftersträva anställning bortsett från ett fåtal som är anställda. Eftersom regelverken inte erbjuder andra alternativ bedriver de sin verksamhet frivilligt eller ofrivilligt oftast som egenföretagare. Till skillnad från andra företagare kan deras arbete endast i begränsad utsträckning överlåtas på någon annan. Själva den skapande processen är knuten till fotografens person. Moderna hjälpmedel har begränsad verkan för att göra arbetet mera rationellt och ekonomiskt

Fotograferna är i regel en svag avtalspart. Materialfördyrningar och andra kostnader kan inte annat än på lång sikt kompenseras med högre pris. Kostnadsökningar leder istället många gånger till lägre ersättningar. I verksamheten ingår ofta investeringar som först långt senare ger ekonomiskt resultat. Verksamheten innehåller starka riskmoment, är ofta materialkrävande. Verksamheten är självständig och regleras sällan av andra. Inkomsterna är ofta starkt fluktuerade. Det har lett till, för många, svåra ekonomiska problem. Stipendier och andra stöd för konstnärlig produktion har beskattats på ett oberäkneligt sätt, bostadsbidrag dragits in eller blivit återbetalningsskyldiga. Trots att verksamheten i mycket skiljer sig från andra företagare så hamnar de i likhet med alla småföretagare utanför de befintliga trygghetssystemen.

Eftersom konstnärsyrkena ofta karaktäriseras av låga nettoinkomster är denna grupp mycket utsatt. Riksdagen har slagit fast att konstnärligt yrkesverksamma ska behandlas som en avgränsad grupp i arbetsmarknadspolitiken och att hänsyn ska tas till deras villkor. Inom trygghets- och skattesystem saknas detta. Vi håller med utredningen om att ett principiellt ställningstagande från statsmakterna vore önskvärt.

Arbetsmarknadspolitiken

Vi lever i en föränderlig omvärld där arbetslivet generellt ofta bedrivs under andra former än vad trygghetssystemen utGår ifrån. Den digitala utvecklingen har också medfört stora förändringar beträffande förutsättningar för arbetets innehåll och utförande samt dyrbara ekonomiska investeringar. Vi saknar i utredningen hänsyn till dessa branschstruktur-omvandlingar – utredningen är inte förankrad i en faktisk arbetsmarknadssituation med försämrade branschkonjunkturer.

Vi tycker förslaget med a-kassa som har sakkunskap om ord-, bild-, och formkonstnärernas arbetsvillkor och arbetsmarknad är bra. Liksom det är angeläget och självklart att en ny inspektion fullföljer principen om speciell hänsyn till konstnärers villkor i arbetslöshetsförsäkringen. Att utveckla regler som särskiljer etablerade frilansande konstnärer från långtidsarbetslösa vore också meningsfullt.

Många konstnärer, i första hand upphovsmän, kan enligt reglerna inte heller uppbära arbetslöshetsersättning för sin konstnärliga verksamhet med mindre än att de upphör med denna. Även om riksdagen har slagit fast att konstnärligt yrkesverksamma ska behandlas som en avgränsad grupp i arbetsmarknadspolitiken med hänsyn till deras villkor samt att AMS riktlinjer från 2001 markerar kulturarbetarnas särart, menar vi att det måste utvidgas samt gälla även företagande konstnärer. Nuvarande regler som förutsätter egenföretagande konstnärer att helt avveckla verksamheten för att få arbetslöshetsersättning vid ett tillfälligt uppehåll i verksamheten är inte bara alltför långgående. De är också oseriösa med tanke på att dyrbara investeringar skrotas, vilket leder till kapitalförstörelse. I likhet med utredningen anser vi att reglerna skulle tillåta en begränsad konstnärlig verksamhet vid sidan av arbetslöshet, vilket skulle öka konstnärens chanser att återigen försörja sig genom den egna verksamheten. Det måste också finnas möjlighet till fortbildning och kompetenshöjande åtgärder. Vi anser att regelverket här inte är anpassat till den konstnärliga verksamheten.

För övrigt vill vi kommentera de avgränsningskriterier för arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kulturarbetsmarknaden enligt regeringsbeslut 1999. De är desamma för alla bild- och formkonstnärer; men i själva verket tar sig de olika genrerna i de konstnärliga verksamheterna skilda uttryck och manifesteras på olika sätt. Till exempel arbetar fotografer konstnärligt med att göra fotografiska böcker. Många gånger är utställningslokalerna andra än traditionella konstmuseer/konsthallar – men därmed inte mindre betydelsefulla. Fotografi har tidigare fördomsfullt diskriminerats i konstvärlden och offentliga utsmyckningar har hittills undantagsvis kommit fotografer till del, på samma sätt som fotografiska bilder sällan köpts in av Statens konstråd. Vi menar att dessa avgränsningskriterier inte är rättvisande för fotografer.

Socialförsäkringar

Socialförsäkringarnas utformning riktar sig främst till personer med ett varaktigt anställningsförhållande. Fotografen som egenföretagande konstnär med en ofta låg nettoinkomst ger dessutom låga ersättningar i socialförsäkringssystemen, trots formulerade regeringsmål om motsatsen. Reglernas nuvarande konstruktion gör det också närmast omöjligt att i förväg beräkna sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Varken i lagstiftningen eller i RFV:s vägledning om sjukpenning, sjuklön och rehabilitering finns någon speciell hänvisning till konstnärer eller kulturell verksamhet.

Att överhuvudtaget få sin SGI faställd är svårt – eftersom det för konstnärer är svårt att enligt regelverken definiera själva inkomstbortfallet och när det uppstår. Att känna till sin SGI i förväg är av stor betydelse. Regelverken bör därför som nödvändig åtgärd uformas till att omfatta konstnärliga verksamheter. En samordnad bedömning och tillämpning är självskriven; hittills har orättvist konstnärer särbehandlats krångligare och därmed fått sämre service.

De låga ersättningarna leder till orimliga levnadsvillkor för den sjuke och de försäkringar som finns att täcka fasta kostnader är inte anpassade till låga nettoinkomster. För närvarande blir det ett val mellan att antingen tvingas avstå från berättigade avdrag för att höja sin sjukpenning eller att avstå från denna. Fasta kostnader som måste betalas trots sjukdom kunde ingå i det netto som avgör konstnärens SGI, liksom royalty av engångskaraktär.

En rimlig uppbyggnadsfas av den konstnärliga verksamheten bör vara minst fem år exklusive sjukdomsperiod eller föräldraledighet. En jämförelseinkomst med den inkomstgaranti som konstnärer kan erhålla är en rimlig nivå.

Med hänsyn till den strukturomvandling som råder för närvarande vore det önskvärt att diskutera en extra omstruktureringstid enligt särskilda skäl, vilket ju utgår för jordbrukare under speciella förhållanden. För att kunna fortsätta sin verksamhet måste ibland stora investeringar för omställning av verksamheten göras; vilket leder till höga kostnadsavdrag. Vid sådana omstruktureringsperioder skulle inte dessa avdrag ingå i SGI och det skulle därmed bli möjligt att ha ”hygglig” eller liten sjukpenning trots låga eller inga nettoresultat p g a investeringar i kapital eller kunskap.

För fotografers ofta slitsamma yrke bör vid förslitningsskador och sjukdom finnas aktiv rätt till specialistkompetens, behandling och rehabilitering som ger rätt till sjukpenning, liksom hänsyn till förlängd havandeskapspenning om så behövs. Egenföretagare med låga nettoinkomster har inte själva möjlighet till sådan och med nuvarande system är det svårt att över huvud taget erhålla någon rehabilitering.

Bostadsbidrag och försörjningsstöd

Lagstiftningen gällande bostadsbidrag ändrades 1997 utan att någon konstnärsorganisation fick lagförslaget på remiss och trots att det också innebar försämringar i konstnärernas ekonomi. I likhet med alla egenföretagande personer är den egenföretagande konstnären inte nämnd vare sig i lagstiftningen eller i Socialstyrelsens allmänna råd. Vi konstaterar att inte heller här har rimlig hänsyn tagits till konstnärernas speciella förhållanden.

Vi instämmer med att inkomstbegreppet bör ses över inom flera delar av bidrags- och socialförsäkringssystemen. Vi ser fram emot föreslagen samordnad tillämpning och direktiv från Socialstyrelsen. En konstnär borde inte tvingas att avyttra sin ateljé för att få försörjningsstöd; ett stöd självklart för andra yrkesgrupper. När det gäller rätten till avdrag för kostnader i näringsverksamheten är det anmärkningsvärt att skattemyndigheten och försäkringskassan gör olika bedömningar.

Skatter

Skattereglerna bör vara desamma för alla konstnärer oberoende av vilken teknik de har valt att arbeta med. Så är det inte i dag. Väljer konstnären att exempelvis arbeta med fotografi så gäller andra momsregler än för övriga bildkonstnärer. Om konstnären använder fotografi är det oklart om konstnären kan använda sig av upphovsmannakonto. Vi menar att eftersom fotografi har skydd i upphovsrättslagen så bör även upphovsrättsliga inkomster av fotografi kunna placeras på upphovsmannakonto. Schablonavdraget för arbetslokal är i dag urholkat, det har inte räknats upp på 20 år trots stora höjningar av hyresnivåerna. Kostnader för konstnärlig verksamhet blandas av skattemyndigheten många gånger ihop med privata levnadskostnader.

Som vi skrivit i inledningen är konstnärer näringsidkare utan primärt vinstsyfte. Trots flera tidigare utredningar finns fortfarande inga regler anpassade till konstnärer. Tvärtom har vid flera möjligheter att tolka lagen till förmån för konstnärlig verksamhet motsatsen gjorts. Vi samtycker till förslaget med särskilda centrala enheter för samtliga konstnärers skatteärenden så skattemyndigheten blir mer effektiv och rättvis.

Vi instämmer med utredningens slutsats att en genomgång av grundläggande problem kring skattelagstiftningens tillämpning kvarstår. Men detta räcker inte, vi menar därutöver att tillämpningsproblematiken hänger samman med att rimlig hänsyn i själva regelverken inte har tagits till konstnärernas förhållanden.

Konstnärernas pensioner

Konstnärerna är stora förlorare även i det nya pensionssystemet. Konstnärerna har ofta låga inkomster och kompletterande individuella pensionsförsäkringar är därför inte möjlig som generell lösning. Någon rimlig hänsyn till konstnärerna i det allmänna pensionssystemets regelverk har inte gjorts. Det är angeläget att något görs.

Utredningen föreslår en utökning av pensionsstipendier och statliga inkomstgarantier. Det är möjligt att det på kort sikt är den enda realistiska möjligheten för att förbättra pensionerna för den stora gruppen egenföretagande konstnärer som snart går i pension och annars kommer att få stora försämringar. Vi instämmer i att det måste skapas en mer generell och rättvisare lösning för konstnärernas ålderspension.

Stipendier

Vi instämmer med utredningen att reglerna för hur stipendier – och då främst punktstipendier – skall behandlas inom socialförsäkringssystemen i många fall är oklara och kan tolkas på olika sätt. Vår uppfattning, liksom utredarens, är att statliga konstnärsstipendier inte skall kunna påverka rätten till bostadsbidrag och arbetslöshetsersättning, varken statliga, kommunala, landstings- eller privata. De är till för att man ska öka sin disponibla inkomst och kunna utföra konstnärligt arbete och ska därmed inte bakvägen beskattas eller urholka något annat stöd man har rätt att till. Vi bör också behålla nuvarande regler om punktstipendiernas skattefrihet.

Förslaget att framledes göra stipendier, liksom studiebidraget, pensionsgrundande är intressant. Även om en mindre del av konsntärerna får del av dessa stipendier är det ändå en möjlighet till högre pension för de nu unga pensionsförlorarna.

Kommentarer till kapitel Överväganden:

Utredningen menar att merparten av dagens problem ligger i regeltillämpningar – vi menar att problemen också finns i hur själva trygghetssystemen är utformade.
Utredningen visar att relevant kunskap om konstnärernas arbetsvillkor saknas – men den finns, främst hos konstnärernas organisationer och hos KLYS. Istället för konstnärsnämnden förordar vi ett nytt kansli/organ där KLYS, som representerar alla konstnärliga yrkesgrupper, finns representerad. Kanske ett samarbetsorgan för Konstnärsnämnden, Författarfonden och KLYS. Eftersom konstnärsorganisationerna ofta är små med ekonomier som bygger på medlemsavgifter, är förslaget med tillskott för regelinformation till medlemmarna tillfredsställande. Konstnärliga forskartjänster vid högskolor är också ett intressant förslag.

I rådande regelsystem är Alliansmodellen en fungerande modell för arbetstagare och uppdragstagare – men vi kan inte se någon motsvarande möjlighet för företagande fotografer. Ett system där alla konstnärsorganisationer kan utveckla Allianser med arbetsgivaransvar vore intressant att diskutera.

SVENSKA FOTOGRAFERS FÖRBUND

Lars Ekenborn, Marie Nilsson genom

Birgitta Karlsson, förbundssekreterare