och blev avgörande för Peter Norrmans kursförändring i sin profession inom bild.
Peter Norrman hade en bra skjuts i karriärväg som stillbildsfotograf; han arbetade på den legendariska bildbyrån Magnum och hade spännande uppdrag som dokumentärfotograf.
Men det var inte tillräckligt.
- Jag kände att den dokumentära stillbildsvärlden var så konservativ. I New York hittade jag ett annat sätt att arbeta som ledde till att jag bröt helt med dokumentärvärlden.
I slutet av 90-talet började jag arbeta med nya mediaprojekt , eller som man skulle säga här - Media art. Ordet Media har en annan innebörd här, och kan inkorporera elektronisk konst, multimedia och gränsöverskridande konst.
slut ingress
Efter en rundtur i de hassidiska, ortodoxt judiska kvarteren i ett svinkallt Williamsburg, med stämningar som i förkrigstidens Öst-Europa, tar vi vår tillflykt till den diner vid Manhattan Bridge som för åtta år sedan uppfördes i form av en replika på konsthallen Färgfabriken i Stockholm. Personal och andra konstnärsstammisar flögs över och fick i fjorton dagar blanda drinkar och servera mat, men mest festa. Här inne pendlar termostaten hela tiden mellan dragigt kallt och massivt svettigt hett.

Inbiten dokumentärfotograf

- Jag var alltså inbiten dokumentärfotograf i två-tre år. Sen började jag titta på video som rörligt medium och inleddde ett samarbete med John Cleater, konstnär och arkitekt, som var med och startade the Builders Association, en multimedia- och performancegrupp som "creates large-scale theater projects exploring the interface between live performance and media". Det är enkelt uttryckt ett kreativt kollektiv som arbetar med konst och performance.
Peter Norrman började samarbeta med The Builders Association 1994, som ”video design associate” och efter studier vid ITP, Interactive Telecommunications Program på New York University, arbetade han mer frekvent med detta ”peformance and media company”.
Han arbetade scenografiskt med video, spelade instrument och såg att han kunde styra den visuella delen med ett midi-keyboard, alltså ett tangentbord med digital kontakt.
- Min approach var intresset av rörlig bild som ett ”liveinstrument”. Men även min första seriösa början till en utforskning av sfären mellan stillbild och film. Om att jobba med rörlig bild i ett icke narrativt kontext. Användningen av rörlig bild inom scenografi var för mig både ”musikaliskt” (live delen) och cinematisk (experimentell video, installation). Jag sökte efter ett sätt att jobba med rörlig bild som inte betydde att jag skulle göra berättande film, utan istället utforka visuell videoscenografi som ett nytt språk för experimentell film.

Konvergens

När vi har kommit så här långt i samtalet dyker Isa Brito upp, en brasilianska och i högsta grad analog fotograf som också bor i Williamsburg. Såväl Brito som Norrman har bott länge här, Brito sedan 80-talet och Norrman sedan tidigt 90-tal. "Du var borta ett tag, va?" "Ja" svarar Brito, "jag födde barn och bodde på annat håll". Totalkoll som en småstad. Och det visar sig att båda har ett förflutet på ICP, International Center of Photography, i New York. Peter pluggade där, Iso jobbade och tog kurser.
Temat för vårt samtal är konvergens - sammansmältning av stillbild och rörlig bild och att allt fler stillbildsfotografer utforskar den rörliga bildens möjligheter, även i takt med kundernas krav på rörliga bilder för webben. Isa Brito har arbetat i stort sett helt analogt och vi övergår för en stund till att prata om stämningen i USA efter Obamas installation och under recessionstider.
- Förhoppningsvis kan något bra komma ur en recession, säger Norrman. Det blir inte lika hektiskt, finns tid för eftertanke.
Vi återvänder till Builders, där Norrman har varit delaktig i många år.

En sextondel för kort

- För mig började konvergensen där. Jag gillade inte stillbilden som koncept, att fotografera en sextiondels sekund är för kort tid. Jag var mer intresserad av att utforska fem sekunder. Stillbilden blev för tvådimensionell. Det blev rörlig bild, men inte narrativ film utan just detta att blanda installationer, scenografi och arkitektur. Ja, samtida konst helt enkelt.
Norrman var samtidigt dokumentärfotograf för svenska och andra uppdragsgivare och kände att det var svårt att hoppa mellan världarna. Han arbetade även med mode och träffade de stora kända fotograferna på Magnum, men det kändes begränsande att prata om huruvida D76 var bäst för framkallning av svartvit film.
- Det här var under slutet på mitt halvtidsjobb på Magnum, som mörkrumstekniker, och det är under denna period som jag kände mer av begränsningar än av möjligheter.
- Det började kännas som en otroligt konservativ värld där man inte utforskade sig själv och var rädd för personliga experiment. Jag kom till en gräns då jag såg att jag inte kunde vara kvar i den världen. Dokumentärfotografiet som verktyg fungerade inte längre för mig.
Norrman hamnade rätt, säger han idag. Builders var innovativa, intressanta, före sin tid och de var hela tiden sugna på att experimentera. Med ny teknologi. Nya bildlösningar med video. Arbeta rumsligt med bild narrativ. En korsbefruktning som började väldigt tidigt. Det han började med för Builders som video designer 1994 var att konceptuellt utgå från arkivmaterial från 50-talet - gamla filmer som han manipulerade och loopade – och som visades på TV-skärmar i scenografiinstallationen.

Flera kanaler samtidigt

- Det var en ny struktur; att få arbeta med rörlig bild. På scenen hade jag tre ytor, jag började filma poetiskt, associativt. Multimedia är ett utslitet ord, jag föredrar multi-channel. Användingen av Live video var en del av arkitekturen när Builders satte upp Ibsens "Byggmästar Solness". Det var en väldigt avancerad uppsättning med ett arkitektoniskt skelett i tre våningar, som en referens till konstnären Gordon Matta-Clarks cut-outs... Det kändes viktigt att få fram min egen ”röda tråd” , hur jag ibland medvetet, ibland omedvetet anammar bitar av en dokumentär tradition.
Det är först på senare år som Norrman mer tydligt se den dokumentära sensibilitet som han gång på gång har återkommit till inom sina konst och media projekt. Men den är hela tiden utforskad i en ny form.
Inställningen bland stillbildsfotografer till rörligt har börjat förändras, konstaterar Peter Norrman. Det dyker upp stillbildsdokumentärer på nätet, nu är det ok att ta med bandspelaren och ta upp ljud. Ändå kvarstår hos många den otroliga tron på stillbilden som det ultimata.
- Min väninna, Claudine Boeglin på Magnum startade för fyra år sedan en ny bildplattform på nätet, "Magnum In Motion". Den erbjöd en möjlighet att producera rörliga stillbildsdokumentärer. Numera används även mer video. Tidningsvärlden har ju varit död länge så det behövs litet konstgjord andning. Men man kan inte längre gå ut och ta 20 bilder och publicera dem som en klassisk story.

Dokumentärfilmsspråk

Fotografer har nu under en period kunnat, konstaterar Norrman, producera Flashfilmer för nätet. Det beror på en insikt om att man också, istället för att bli förbannad på att tidningen publicerar "fel" bilder, kan göra allt i Flash med ett eget bildurval och det lägger tidningen ut.
- Det här leder till att fotografer behöver lära sig adaptera ett dokumentärfilmsspråk – (ljud, bild story). Detta är inte helt oproblematiskt. Hur lär sig stillbildsfotografer dessa nya ”verktyg”? Behöver man lära sig dom? Kan man bryta mot dessa direkt?
-Via Claudine så ser jag vilka Magnum fotografer som under de senaste fyra åren har insett möjligheterna med de nya plattformarna som finns för att visa upp sig för en ny publik. Det finns tre generationer fotografer. De äldsta 65-70 år har alltid varit nyfikna. För de nya, 28-40 år, har det inte varit något snack. För dem är det självklart med nätet. 50-60-åringarna har varit mer hopplösa.
Vad händer med stillbilden när de nya verktygen, ljud och rörligt, adderas? Hur ser det ut? Många stillbildsfotografer utforskar idag möjligheterna, ser t ex hur ljud kan påverka tittaren emotionellt.

Hybriddokumentärer

Sedan tio år arbetar Peter Norrman med media- konst och teaterprojekt i New York. Det kan handla om "hybriddokumentärer". Han har t ex gjort en 20 minuter lång film om tatueringskultur för olika videoplattformar samt samarbetat med David Byrne där han har gjort 16 scenfilmer helt baserat på arkivmaterial för ett musikprojekt om Imelda Marcos. Han har medverkat med storutomhusinstallation under kulturhuvudstadsåret i Liverpool en och tillsammans med kollegan Pelle Kronestedt gjort en multimedia- f-låt multikanals-installation för Höga Kusten.
Det senaste projektet handlar om Brooklyn. Att gå in i folks hem och på ett antropologiskt sätt utforska hur den dokumentära bilden kan presenteras. Han vill realisera stora projektioner utomhus - en intervention i det offentliga rummet. Peter Norrman vill använda stadens infrastruktur för att ge något tillbaka - en storskalig urban installation om Brooklyns invandrarhistoria.

I Åkersberga står en egen gård med två lador och väntar på bildkonstnären.
- Det kan bli läge att flytta hem snart, och utforska Europa säger Peter Norrman när vi skiljs efter att ha lyssnat på tjejbandet Effi Briest på ett av Williamsburgs chose-fria uteställen.

PS: Glöm inte SFF:s kursverksamhet vad gäller rörliga bilder, Video Grundkurs och Video Fortsättningskurs. Endast för medlemmar. Informationen som vi länkar till ligger på medlemssidorna, varför Du som icke-medlem ej kan se dem. DS

http://peternorrman.com/