Paul Hansen inleder sitt föredrag med att citera Expressens gamle chefredaktör Bo Strömstedt:
"Den svenska bildjournalistiken håller på att upphöra. Bilderna ser ut som klichéarkivet på Arvika Nyheter".
Paul Hansen har tagit som sin livsuppgift att kämpa för att det inte ska bli så.
Hans yrkesliv är ett helt annat än Albert Watsons - Hansen slängs mellan en veterinärskola i Uppsala och arga SL-resenärer, mellan Persbrand och Astrid Lindgren, vidare till sport och mode.
Mitt i alla dessa lapp-jobb, uppdragen som skrivs ner på en post-it-lapp i bilen, försöker han gå bortom "ok lägstanivån".

Fjärran från glamour

"Jag jobbar såklart helst med journalister som ger fotografen mandat och utrymme" säger Paul Hansen.
Hans bilder är fjärran från Albert Watsons oftast glassiga modellvärld - en skarpare kontrast mellan fotografers verklighet på en och samma dag är svårt att tänka sig.
Hansens bilder handlar ofta om död, sorg och om bearbetningen av den.
"Det här var den enda fungerande fabriken i Kabul 1996" berättar Hansen och visar bilder från protesfabriken.

Glad att slippa tabloider

"Jag är glad över att jag inte längre arbetar på kvällstidningar där nyhetschefen 250 mil bort bestämmer vinklingen på reportagen i Irak".
Hansens bildvisning ger pauser, en effektiv tystnad för auditoriet så att de kan sjunka in i och uppleva bilderna.
"Det går att göra egna jobb på Dagens Nyheter, men man får inte sjunka ner i soffan. Man måste initiera och argumentera för egna jobb" säger Hansen.
"Mina förslag" slår han fast "ska vara lika mycket värda som den skrivande journalistens".

Bild och ljud

Bilderna etsar sig fast - en knarkare får hjälp av en olycksbroder med att sätta sprutan i kroppspulsådern - de andra venerna är förbrukade.
Hansen har börjat kombinera dokumentärt ljud med bilder, han tycker att det ger ett välbehövligt avstånd till "medias konstlade dramaturgi".

Norrlands-Noterat:

• Norra Brunn nästa? Bruno Ehrs berättar, såväl vid lördagens frukost som under sitt föredrag på söndagen, om hur han tre gånger varit nära döden, samtliga gånger under fotouppdrag och vid alla tre tillfällena räddad till livet av ett Manfrottostativ.
Ehrs linkar (alltså benet, inte hans agentur CameraLink) fortfarande efter den senaste nära döden-upplevelsen, en tross som brast under arbete för Boliden och svepte med sig Ehrs och kamerautrustningen högt upp i luften. Ehrs landade mirakulöst utan allvarliga frakturer det var Manfrottostativet som tog den första stöten och räddade benet.
På ett kalkbruk i Slite på Gotland hamnade Ehrs i kläm mellan två kalkblock. Under honom fanns slam och ett indefinitivt, slukande tomrum av död.
"Jag halade ut Manfrotto-stativet till max, fäste ett långt objektiv på och kunde hala mig upp" berättade Ehrs.
Sedan tog han packmoppen, iförd en tämligen slamskitig orange overall med texten Slite Kalkbruk på ryggen till närmsta korvkiosk.
"Två grillade med bostongurka" stammade en skakande Ehrs fram.
Slumpen och ödet styr hans bana som fotograf, kanske mer än för de flesta.
"En av min karriärs milstolpar, och en skjuts i karriären, var när järnladyn Gunny Widell avskedade mig från Vecko-Revyn" berättade Ehrs med sin karaktäristiska, varma ironi.
Nästa år lovar Ehrs att berätta om den tredje nära döden-upplevelsen. Sponsor: Manfrotto?
För övrigt medverkar Ehrs på sajten sund.nu.

http://www.norrlandsdagarna.se