Han är bakis som fan. Av någon anledning – kanske kombinationen skrynkliga byxor och spänd ryggtavla – är min första tanke att mannen på bilden nyss har vaknat med en riktigt sur bakfylla, en sådan som får musklerna att krampa och hela själen att smaka gammal tennisstrumpa. Han slocknar på toaletten och de andra glömmer honom, eller kanske överger: ensam kvar blir han i vilket fall. När han vaknar framåt morgonen kramar handen fortfarande ölflaskan, håller den som en mikrofon, fy fan vad det sjunger i skallen, han som till vardags är lite av en förebild minns att han drömt något avslöjande. Just innan verklighetens handflata drämde till uppträdde han inför jublande folkmassor tillsammans med sin flickvän som var ... å nej ... jo … popstjärnan. Britney Spears. 

Han öser iskallt vatten över ansikte och dröm och stapplar ilsket ut i festlokalen men där, i dess nyskurade tystnad, måste han stanna upp. Allt är riggat för en ny kväll. Färgerna är så vackra. De blågröna spotlightsen får honom att tänka på ett sibiriskt norrsken, ljusslingan är en brinnande kometsvans och som om inte detta vore nog reflekterar väggar, tak och golv skimret från discokulan, en silvermåne. Längst bort svävar den förhöjda scenplatån som en himlakropp och nu häpnar han motvilligt över dess dragningskraft. Han hade velat vara en stjärna i går. Oops I did it again, se förvåning i allas ansikten. Hans hemlighet är att han älskar att sjunga.

Själv älskar jag hemligheter. När jag var liten ägnade jag oproportionerligt mycket tid åt att bygga gömställen och kojor; gräv ner en trist enkrona och vips förvandlas den till en skatt. Jag gömde allt, hårspännen, tomater, ilska, huvudsaken att jag var den enda som visste var skatterna fanns. Då kunde de vuxna gå där med sina gräl och sitt dagsljus, mina skuggiga gömmor gav mig skydd och makt.

Det har inte gått över. Fortfarande kan jag bli euforisk av en sådan enkel sak som att kunna låsa ytterdörren inifrån när jag kommer hem. Ibland gömmer jag kryptiska lappar i biblioteksböcker, ofta böjer jag mig mot ett kattöra och viskar en pinsam hemlighet (Oops I dit it again). Eller så tänker jag på rymden. Världens största hemlighet är universum, ett enda enormt gömställe för existensens alla gåtor och för livet självt. Sasha Rudenskys bild heter Karaoke Europa, karaoke är en japansk ordsammansättning som betyder »tom orkester«. Det låter kosmiskt, som de gamla grekernas föreställning om sfärernas musik, så jag fantiserar: däruppe i det välvda mörkret sjunger planeterna evig karaoke och den tomma orkestern spelar existensens motsvarighet till Britney Spears.

Jag vill förresten tro att konstens hemlighet är just hemligheten: I alla intressanta romaner, bilder och dikter finns en hemlighet nedgrävd – i hemlighet. Det handlar inte nödvändigtvis om dunkelhet eller sinnrikt uttänkta djup. Den vackraste hemligheten är, åtminstone i min hemliga fantasi, den som konstnären själv inte ens vet. 

Tanken på alla dessa underbara hemligheter får en att vilja undersöka och upptäcka. Det gäller bara att veta när man ska backa. Precis som människor och stjärnhimlar bevarar konstverk sin dragningskraft bättre om vi låter dem behålla en del av sin hemlighetsfullhet. 

Tillbaka till bakfyllan. Är det tyngden i kroppen som gör att han för en gångs skull förlåter sin svaghet? En poetisk rad ur en bok kommer för honom: stjärnan räds ljuset. Bara om natten, när himlen är mörk, vågar hon komma fram. Han går med bestämda steg upp på scenen, testar mikrofonen, musiken är bara ett par knapptryck bort. Så ser han sig själv i den stora väggspegeln. Där är du, tänker han. Där är han, tänker jag. Men mer vet jag inte för jag ser inte vad som just nu utspelas i karaokesångarens ansikte, det är skuggat och dolt för mig. Den tomma orkestern börjar strax spela. Vad det än är, tänker jag, är det din hemlighet. 

Jenny Lindh, skribent, bibliotekarie