Bosse Eriksson utvecklar sitt resonemang:
"Reportage- och arkitekturfotograferandet är två helt olika sätt att plåta. Vingårdsjobben är mycket reportage - det gäller att följa en process, vara snabb och uppfatta ett händelseförlopp där jag är betraktaren."
Christer Strömholm sa, minns Bosse, att eleverna skulle läsa mycket, ta en rulle minst om dan och kunna springa efter bussen samtidigt som de laddade kameran med ny film. "Arkitekturplåtandet är också ett betraktande, men handlar mer om att förstå vad arkitekten hade för avsikt Rummet eller byggnaden finns där helt stilla, men ljuset rör sig och skapar bilder och tar fram former."
Där gäller det enligt Bosses mening att röra sig försiktigt och kolla när linjer och volymer faller på plats för att skapa en bra bild. "Arkitekturplåtandet är meditativt och man måste ha tid på sig för att få harmoni i bilden."

Frilansa från Verona

Varför valde Du att flytta till Italien? Bosse svarar:
"Livia min fru hade alltid velat flytta tillbaks till Italien som hon lämnat i 5-årsåldern. Vi började frilansa från Verona. Hon skrev och jag plåtade. Det var knäck om allt från sociala företeelser till mat och vin."
Livia, med efternamnet Sennis-Eriksson, har också skrivit en bok om maffian och tillsammans har hon och Bosse gjort en matbok om italienska smårätter.
"Att jobba ihop med sin livspartner har både för och nackdelar. Vi förstår varandras intentioner och kan ju lätt planera arbetsresor och jobben överhuvudtaget. Men ack! så jobbigt. Speciellt för oss som inte är inlemmade i en arbetsgrupp. Vi gör våra jobb, lämnar ifrån oss dem och sen hör vi på sin höjd "jättebra". Ingen feedback, inga diskussioner, ingenting."
Det känns, menar Bosse, som att famla i mörkret. De har bara varandra att falla tillbaka på och diskussionerna saknar på så sätt frisk luft, perspektiv utifrån.
"För att inte tala om när man är förbannade på varandra, då är det ganska svårt att sätta sig ned och enas om ett projekt. Jag tror att dessa svårigheter är speciella för oss som arbetar i ett främmande land."
Han fortsätter:
"Ibland känns det som att vi är instängda i en konservburk, svamlar omkring i samma inläggningssörja, och locket sitter fast på. Hade vi varit i Sverige, där båda hade sina kontakt- och arbetsnät utanför boet hade det säkert gått bättre."

Kodakkamera

Stockholmaren Bosse Eriksson kom in på fotografyrket genom att en väninna till hans mor visade honom hur man framkallade och kopierade.
"Jag var tolv år och hade fått en kodakkamera som gav 4x4cm neg och med dem gjorde jag kontaktkopior på toaletten. Det var en fängslande upplevelse och jag blev helt tagen" minns Bosse.
"Jag kunde ta bilder på sådant som jag tyckte var fint och de kunde aldrig raderas. Jag tror att just dokumentationen av ett ögonblick ur verkligheten är det som gjort att fotografyrket fascinerat mig. Att med en bild förmedla något till andra som du har upplevt känns både viktigt och privilegierat."
Efter gymnasiet gick Bosse på Christer Strömholms fotoskola och sedan -76 har han frilansat.

Dokumentation av arkitektur

Just nu arbetar Bosse med dokumentationer åt vingårdar och arkitekter.
Har Du klarat den tuffa konjunkturen? Har du några tips till kollegor?
"Jag har alltid med få undantag levt i någon slags lågkonjunktur" svarar Bosse.
"Ett tips är att aldrig skaffa sig större överrock än du kan bära. Har du dessutom goda kollegor kan man ju dela utrustning."
Det är något Bosse saknar i Italien. Där finns noll av det som han upplevde i Stockholm på 70-talet då Bosse och kollegorna delade labb, utrustning och erfarenheter.

Digital värld kräver lika mycket

Med möjligheterna som datorn givit fotograferna är det, anser Bosse, ännu mer den bildskapande bakom kameran som talar.
"Bara för att vi har möjligheten att manipulera bilden i efterhand så krävs det ju inte mindre av oss som fotografer än tidigare. Det är vi som skapar bilden. Kan du inte komponera en bild i sökaren på kameran så kan du inte heller göra det på datorskärmen, och kan du inte tolka ljuset i fotograferingsögonblicket så kan du det inte heller senare."
Bosse är mycket glad över de möjligheter som datorn ger till honom som fotograf. Han har idag över 5000 av sina bilder sökbara på sin dator.
"Samtidigt är det en tung boja om du vill vara med i svängen. Jag har delar i min kamerautrustning som är över 30 år och fungerar perfekt och kommer antagligen att göra det i resten av mitt liv. Datorn däremot håller högst ett par år."
Datorn har ökat omkostnaderna alldeles för mycket och det är svårt att få igen de pengarna via fakturorna, slår han fast.

Monster på datorn

Bosses hemsida är gjord av Livias son Zeke, som arbetar som grafisk designer på en byrå i Verona.
"Min hemsida gjorde han för tre år sedan och det är nog hög tid att renovera den. Vi har fått många positiva kommentarer på utseendet."
I den privata sfären har Bosse och Livia köpt ett gammalt stall på Monte Baldos sluttning, tre mil från Verona och en mil från Gardasjön, på 650 meter över havet och ett smått Norden-liknande klimat.
"Det har varit en otrolig process med den insikt som det har gett i det Italienska samhället. Jag har byggt det mesta själv. Kanske hade det varit bättre att ha gjort det för 25 år sedan, men lite mindre slöfläsk är inte dumt att ha blivit av med..."

http://www.bosse.it