Spelar det egentligen någon roll hur man röstar? Är det inte mest lova runt och hålla tunt bland våra politiker? Hur som helst så måste man ju ändå tro på demokratin, på att det går att förändra. Och för att få till förändringar måste vi såväl tjata som synliggöra våra fotografspecifika problem. Tyvärr ligger varken kultur- eller småföretagarfrågor högt upp på politiker-agendan.

I vinter har jag därför, i samverkan med våra systerorganisationer inom klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), arbetat med strategier för att synas och bli lyssnade på. Räknar vi ihop antalet medlemmar i alla klys-organisationer så är vi 30 000 organiserade kulturskapare i landet, så nog skall vår röst kunna höras! Vi har tagit fram ett ganska utmanande val-manifest. Ett par punkter i detta är särskilt intressanta för oss fotografer: 

• Att avtalsställningen för kulturskapare stärks. Att deras organisationer ges lagstadgad rätt att förhandla kollektivt om upphovsrätt inom sina respektive områden.

• Att moderniserade trygghets- och skattesystem anpassas till kreativ och konstnärlig verksamhet. Att kompetensnivån och medvetandet kring kulturskapares villkor höjs hos myndigheter och offentliga organ.

Nyligen träffade jag Riksdagens kulturutskott. Jag var en av talarna då valmanifestet presenterades och fick då tillfälle att belysa några fotografspecifika problem såsom orättvisan i att momsen på fotografiska verk alltid är 25 % medan verk framställda med andra tekniker har en momssats om 6 %. Miljöpartiets ledamot nappade på den utslängda kroken och skall lägga in en motion om detta! I alla fall ett litet steg i rätt riktning.

Nåväl, de mest grundläggande rättigheterna, yttrandefrihet och tryckfrihet, behöver vi inte kräva. Nyvunnen sådan frihet har de i Myanmar. Ett påtagligt tecken på ett öppnare medieklimat i landet är att förhandscensuren för tryckt media har upphävts och de flesta av de fotografer och journalister som varit politiska fångar har släppts. Censur kvarstå ändå, dels efterhandscensur men också självcensur efter decennier av hård kontroll. 

När denna tidning kommer i lådan är jag i Yangon för att träffa unga kvinnliga fotografer, filmare och bloggare. Förhoppningsvis leder det till utbildning i digital mediekunskap. Att kunna hantera och kontrollera distributionskanalerna för att nå ut med sina berättelser kommer inte bara att ge dem styrka och självförtroende, det kommer också att gynna hela demokratiutvecklingen. 

Detta är alltså min sista krönika som ordförande. I april lämnar jag över stafettpinnen till en efterträdare som ni skall rösta fram. Jag tackar för tre spännande och lärorika år och önskar lycka till med valen. 

Lotta Schwarz, förbundsordförande SFF