Kom över till fotografernas lag
»Och hur tänkte du nu?« Jag är väldigt förtjust i denna fråga, som i sin enkelhet rymmer såväl vass kritik som en öppenhet att få förklara eller ändra sig. Jag vill ställa den till de stora aktörerna i mediebranschen: – Hur tänkte ni nu?
Jag förstår att det är tufft på marknaden med sjunkande annonsintäkter och stor internationell konkurrens. Jag förstå att alla »Key Account Managers« måste flytta siffror i sina Excelark så att ägarna blir glada. Jag förstår att fotografer och journalister inte kan förvänta sig guldsked i mun. Det har de i och för sig aldrig gjort. Fotografer och journalister vill ha mjölk på bordet till barnen. De vill känna att det finns en mening i det material de levererar. De finner dessutom ett värde i att ha goda och trygga relationer med de redaktörer de samarbetar med.
Redaktörerna är också människor. Även de vill känna att det finns en mening med deras arbete. De har gått långa universitetsutbildningar och hade säkert i ungdomen en dröm om att få leverera viktiga och intressanta berättelser till folket.
En av de viktigaste nyheterna i en svensk tidning i förra veckan var den om katten Holly som försvann och sedan hittade hem igen efter 30 mils vandring. Två månader tog det. Detta hände på andra sidan jordklotet och nyheten kablades ut av ett litet tv-bolag vars namn inte går att uttala. Jag har också haft en katt som försvann och hittade hem efter en flytt. Smulan hette hon. Hon gick kanske inte lika långt och lika länge, men ändå. Inte visste jag att det kunde vara en världsnyhet.
Allvarligt talat. Jag tror inte att redaktörerna tycker att det är kul att jobba så här. Att hämta pseudonyheter på internet i stället för att få ha kvalitetssamarbete med duktiga kollegor. Jag tror att de skäms när de erbjuder fotografer och journalister avtal och ersättningar som inte ens räcker till barnens veckopeng. Fler och fler medlemmar hör av sig och vittnar om hur de försöker skriva vettiga avtal, men bara möts av kalla handen. Erbjudanden om några hundralappar för ett jobb följt av informationen att en fotograf faktiskt är utbytbar.
Så, hur tänkte ni nu? Menar ni på allvar att ni vill fylla sidorna med katten Holly, kaninen Snurre och hunden Hugo? Var det detta ni tänkte under åren på universitetet?
Mitt förslag är att ni i stället går över till vårt lag. Fotografernas och journalisternas. Tillsammans kan vi ställa frågan till ägare och ekonomiavdelningar. Vi kan ställa frågor om rimlighet, kvalitet och schyssta villkor. Nyheter och berättelser kan man inte köpa eller sälja i storpack på Ullared.
Det är dags att få tidningsjättarna att tänka om. Ja, så tänker i alla fall jag.
