Pandemin fick oss att hitta nya vägar
Vissa dagar har jag varit uppgiven, men sedan har jag tagit energin och vänt den till ett jävlar anamma, skriver SFFs ordförande Paulina Holmgren.
”Men åååh, vad glad jag är att se dig! Vill bara krama alla.” En onsdag i slutet av augusti är det första gången den här styrelsen ses fysiskt sedan pandemin lamslog vårt samhälle och vår bransch. Vi beter oss som ett gäng barn första dagen på förskolan som träffar sina kompisar. Vi har rest hit från hela landet med munskydd och har nariga händer av all handsprit. Tiden har lärt oss att hålla avstånd och värna om våra medmänniskor. Alla är vaccinerade. Vi viftar med armarna och skickar slängpussar till varandra.
Jag känner hur jag myser när jag ser mig omkring. Vilken kompetens som är samlad här. Styrelsen är en brokig skara: män och kvinnor, yngre och äldre, från norr och söder, från stad och land och vi jobbar med fotografi och film på många olika sätt. Det sjuder av energi i det stora konferensrummet. Jag känner i hela kroppen att det var rätt beslut att ses på riktigt. För ett sådant beslut var inte enkelt att ta. Men det blir tydligt att man har saknat att vara i samma rum när man ska prata strategier och hur vi bäst ska jobba för er medlemmar. Visst är digitala möten bra för snabba beslut, men om en ledamot tycker att en idé är för liten att ta upp på ett tidspressat möte vid skärmen, går vi alla miste om något. Det är ofta dessa små tankar som är viktiga och föder diskussioner som sedan leder vidare till storskaliga, briljanta idéer.
Jag har på riktigt glömt bort hur det var. Att det är särskilt vid kafferasten och lunchpausen som samtalen frodas. Även jag har förblindats av vad alla har uttryckt som positivt med att jobba hemifrån. Visst är det enkelt och smidigt med möten på distans, men jag tror att de allra bästa samtalen uteblir. Det är tillsammans det händer.
Vi fotografer är ju till stor del vana att möta människor i vårt arbete varje dag, men den senaste tiden har varit annorlunda och vi har jobbat i stark motvind. Restriktioner har ritat om kartan och en del av oss strider mot Tillväxtverket om rätt till stöd, vilket jag av erfarenhet vet inte är lätt. Jag har själv både gråtit och legat sömnlös när nya kompletteringar ska skickas in. Jag har drivit mitt företag i 23 år, är det verkligen nu det ska ta slut? Utan stöd och hjälp av min revisor hade jag aldrig orkat. Jag har vissa dagar varit uppgiven, men sedan tagit energin och vänt den till ett ”jävlar anamma”. Man kan ju alltid se sina motgångar som en erfarenhet i stället. Något att ta med sig framåt.
Några av oss har till och med kunnat utveckla våra affärsidéer och hittat nya kunder. Vi har lämnat vår bekväma zon och hittat nya vägar. Jag hör också flera röster om att uppdragen är på väg tillbaka. Senast i dag berättade en medlem att hon har färre uppdrag – men får mer betalt. Wow, vilken grej! Så låt oss hoppas på en frisk höst med stormande medvind för oss alla.
Paulina Holmgren, ordförande SFF
paulina@sfoto.se
