Ett brev damp ned i brevlådan. Kuvertet var handskrivet och det började så fint med titeln ”fotograf” och därefter mitt fullständiga namn och min adress. ”Nu tror du säkert att något spöke klättrat upp från underjorden …” Jag kände direkt igen den vackra handstilen, även om det snart var 23 år sedan jag såg den. På den tiden fick man nämligen handskrivet undervisningsmaterial på Fotoskolan i Gamleby. Sune var min favoritlärare och idol. Han hade långt grått skägg, regnbågsfärgade hängslen, uppvikta jeans och alltid glimten i ögat. 21-åriga Paulina köpte ett par likadana färgglada hängslen och bar dem stolt.

Sune är nu 77 år och har börjat döstäda. Eller som han uttrycker det: ”Städa så att barnen inte skall få för mycket att göra när man har lagt näsan i vädret.” Ett brev från mig hade dykt upp bland alla lådor på vinden. Sune undrar om jag fortfarande skriver brev och vad jag gör nuförtiden. I hans värld finns inte sociala medier och han har därmed ingen koll på vad jag gjort och var jag är i dag. Att jag efter dryga 20 år i branschen nu är ordförande för vårt yrkesförbund har han ingen aning om.

Mitt intresse för ny teknik blev min räddning när den digitala vågen sköljde över oss fotografer i början av 2000-talet och på så sätt har jag kunnat fortsätta arbeta med det jag älskar. Många av mina kompisar från Fotoskolan har sedan långt tillbaka valt nya banor.

Sune minns säkert min dröm under skoltiden att mönstra på en segelbåt och segla de sju haven. Av detta blev inget men rest runt världen det har jag gjort i mitt arbete. En fin träbåt äger jag och har stuga på en ö, så skärgården finns mig nära hjärtat fortfarande. Allt detta ska jag berätta om i ett brev till Sune. Han förtjänar egentligen ett handskrivet, men han säger det är ok med ett mejl. ”Inga MMS eller nåt sånt, ty gubben har en telefon man bara kan ringa i.”

Han skriver om fina minnen, upphittade glasplåtar och om ett kulturarv som går i graven. Jag kan läsa en sorg mellan raderna där han berättar om den fotobutik som vid årsskiftet, efter 80 år, lades ned. Sune har jobbat extra där sista åren efter pensionen. Denna butik har drivits av en familj i generationer. ”Tråkigt, men de flesta människor i dag nyttjar mobilen och lagrar i molnen. När de lägger igen ögonen, utan att avslöja sina koder, ja, då är allt borta.”

Tänk om våra makthavare och kulturpolitiker var lika kloka och tänkte lite på samma sätt som Sune? Det skrivna ordet och filmen har sin nationella hemvist men för stillbilden finns det i dag ingen som har det totala ansvaret för bevarandet. I hans sista rader skriver han: ”Om vi inte lämnar något efter oss blir ju framtiden historielös.”

Så sant. Sune – lämna dina koder och glasplåtar i säkert förvar, jag ska jobba hårt för att det ska finnas ett nationellt ansvar för det kulturarv vi fotografer lämnar efter oss.

Foto: Cliff Warg

Ordförande SFF
paulina.holmgren@sfoto.se