Vårt yrke gör oss väldigt allmänbildade

Jag sitter i båten och fukten från nattens kyla känns fortfarande i luften. Havet är varmare, det är så man känner att hösten är på ingång. Ännu vill jag inte släppa taget om mitt sommarboende ute på ön, men i dag börjar allvaret och det är dags att lämna semestern. Så länge jag har kvällarna ute i skärgården, kan ta ett dopp eller en varm bastu så tänker jag hålla kvar vid det. Dessutom så funkar alla former av arbete vid skärmen och digitala möten utmärkt från ön.

Tro det eller ej, men under den senaste tiden har det känts som att möten och arbete för förbundet tagit allra mest av min tid. Men jag är förtroendevald och har ju såklart mitt arbete som fotograf kvar. Något som jag anser är superviktigt, för hur ska man kunna vara med och driva frågor om att stärka yrkesrollen, om man inte själv själv står mitt i det?

I dag ska jag för första dagen på länge ut på uppdrag. Jag känner mig lite ringrostig och dubbelkollar en extra gång att allt jag ska ha i min kameraryggsäck är med. Tänker tanken om jag helt tappat det. Vet jag ens hur min kamera fungerar längre? Hjälp, jag ska träffa en människa. Hur gjorde man?

Solen skymtar bakom molnen, ibland tittar den fram och ger ett hårdare ljus. Bra med alternativ tänker jag. Kunden har bett om att få ”så vårdiga bilder som möjligt”. Problemet är bara att personen jag ska möta jobbar på psykiatriska kliniken och jag får inte komma in i arbetsmiljön. Detta är inte en ovanlig situation att vi fotografer får klura oss till lämpliga lösningar.

”Du måste ju ha världens roligaste jobb”, säger personen jag möter. Vi promenerar längst en gångväg utanför kliniken och min blick flackar runt och letar efter lämpliga platser för ett porträtt. ”Absolut, det bästa är att jag får träffa nya människor och höra deras berättelse”, säger jag och fortsätter frenetiskt att tänka ut hur vi ska hitta på något i vårdmiljö. Man blir otroligt allmänbildad som fotograf, insatt i de alla möjliga olika branscher. Jag har mött gruvarbetare, träffat arkitekter, diskuterat självförsörjning med en som valt att leva ”off-grid” och pratat konst med en psykolog. Roligt var också när jag en gång fick en gedigen genomgång av hur prostataoperationer fungerar av en urolog.

Jag tänkte inte ens på hur jag hanterade kameran. Jag bara gjorde det. En stund senare sitter jag på kontoret med en ny berättelse. Jag har 390 exponeringar i Lightroom, både porträtt i en grön lund av aspar, intressanta speglingar genom ett fönster och bilder från en lånad arbetsmiljö på annan avdelning. Tackar mig själv för den mångåriga erfarenheten som bara kickar igång mig när det behövs. Plötsligt är jag tillbaka i vardagen och det känns som att semestern redan är långt bakom mig. Men känslan av vinden i håret släpper jag inte, så jag gasar upp i 30 knop med båten och åker ut till ön för att övernatta där.