Vi får inte rucka på våra principer

Foto: Cliff Warg

”Att hålla koll på rättigheter hit och rättigheter dit är så svårt i vår bildbank”, sa damen i luren. Jag blir så trött på dåliga argument från uppdragsgivare som skyller på tekniken. Jag påpekar att jag inte alls tycker det är rimligt att de ska ha fria rättigheter till mina bilder i all evighet när jag får ett samtal och förfrågan om ett uppdrag. Det gäller ett porträtt på en förtroendevald som ska användas i en kampanj. Jag försöker förklara att den personen lär ju inte vara förtroendevald om hundra år. Troligtvis är hen död vid det laget. Jag säger att jag som fotograf också har ett ansvar när det kommer till GDPR och hur jag hanterar personuppgifter. Inte ens det biter.

Uppdragsgivare skiter även i GDPR nuförtiden. ”Ni kan använda dem fritt, men vi begränsar i tid”, säger jag till damen. ”Nä, det är absolut omöjligt. Vi har tillsammans med vår byrå bestämt att vi ska ha alla rättigheter för obestämd tid och andra fotografer har redan sagt ja till detta i andra städer”, säger hon.

Sakta men säkert känner jag att jag glider över från företagaren som verkligen behöver uppdraget till den arga ordföranden som tycker illa om de som inte respekterar eller förstår vår bransch. Tror jag försöker mig på en mindre föreläsning, men inser snabbt att hon ändå inte lyssnar. Det är mitt i en pandemi och uppdragen rasar inte direkt in. Det svider, men jag tackar nej. Även om jag verkligen hade behövt jobbet (det låga arvodet till trots). Det är en principsak. Nästa gång handlar det om någon annan bild, något annat uppdrag. Rubbar jag på dessa principer och ger dem lillfingret, så hugger de väl hela handen nästa gång.

Lägg ner, tänker jag när jag kastar på luren. Era argument håller inte. Det är ren och skär lathet. Att en bilddatabas år 2021 inte ska kunna läsa metadata och vara sökbar för framtiden är så mycket skitsnack.

Det som gör mig allra mest bedrövad är egentligen inte uppdragsgivarens inställning utan hur mina kollegor blundar för detta och tackar ja till uppdrag på dessa premisser. Jag kan på ett sätt förstå, när man behöver vartenda uppdrag för sin överlevnad. Men vi måste också tänka framåt och inte bara för stunden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Om du själv inte bryr dig om det du har skapat, kanske tycker att just den där bilden spelar det ingen roll om jag släpper i väg alla rättigheter för, så tänk då i stället solidariskt och tänk på dina kollegor. Tänk på hela kollektivet och på att en hel bransch drabbas. Tänk på din nästa bild, som kanske faktiskt har ett annat värde i dina ögon. Var ska du dra gränsen? Vi har vår upphovsrätt och vi ska värna om den. Än viktigare just i dag när hela Europa jobbar för en modernare upphovsrätt och implementeringen av DSM. Vad signalerar vi fotografer om vi inte värderar oss själva och vår lagliga rätt till det vi skapat?

Paulina Holmgren, ordförande SFF