Porträtt | 19 Febr 2013

Fotofika med Dawid

Aktuell i Landskrona i samband med Fotografi i Fokus, senare i vår även på galleri Swedish Photography, Berlin. Vi träffar fotografernas fotograf: Dawid.

Fotofika med Dawid Foto: Dawid

En kall och vacker vintermorgon plockar Dawid punktligt upp mig i sin svarta Toyota Prius. Jag noterar: 50 +, svarta byxor, bruna läderskor, gula glasögon, svart tröja, svart halsduk, svart mössa med en liten hund på.Vi rundar Roslagstull och kör sedan söderut genom staden.
 
En halvtimme senare hade jag önskat att bandspelaren varit i gång. Vi har nämligen redan hunnit besöka 60-talet och Strömholms fotoskola, Thielska galleriet och Ulf Linde och diskuterat begreppet “intimisterna” som Leif Wigh myntade när det begav sig. Vi har varit i sent 80-tal då  Dawid kallas modernist av Peder Alton och postmodernist av Lars O Eriksson. Säger det nu så det är sagt: Dawid ÄR fotohistoria.
 
Framme i den stora ateljén dricker vi varsin kaffe och tittar på hans enorma produktion av fotografier, böcker och affischer. Han berättar om sina tidiga år.
-Fotografi var inte konst på 70-talet, gick inte att leva på.  Jag visade  utställningen “Ingen älskar mig” 1973 på Liljevalchs och ingen skrev om den, det var som att den inte fanns.  Jag försörjde mig bland annat genom att göra skivomslag åt artister som Pugh, Fred Åkerström och Lill Lindfors. Men i slutet av 70-talet började det lossna med min konst.

 

Foto: Jenny Morelli
 

1983 slog DAWID igenom för en större publik med utställlningen ROST. Turbulens uppstod på kultursidorna och publiken delade sig i två tydliga läger: för eller emot DAWIDS bilder. Man kan förstå att han med sitt konceptuellt lekfulla förhållningssätt var en föregångare.  I sina arbeten har han alltid tänjt gränserna för vad som betraktas som fotografi. Han arbetar med att samla objekt, att designa ramar, med konceptet, med detaljen och med helheten. Besatt av att göra fina utställningar som han säger. Det syns i det han skapat. Men varför fotografi?
 
- Jag gillar verkligen ambivalensen kring fotomediet, det kan användas på så många sätt, beredvilligheten hos mediet är en jävla utmaning. Är bilden man skapar en spegel eller fönster, det är frågan. Man kan använda fotografi för att hitta brottslingar, som bruksanvisning, konst. Och faktiskt så kan vem som helst kan ta min kamera och tekniskt sätt ta samma bild. Det väcker frågor om autencitet.
Dawid har varit verksam i 40 år. Konsekvent och envetet har han fortsatt i samma konstnärliga spår.
- Min konst är som ett träd, det förgrenar sig åt olika håll och man vet inte riktigt hur eller vilka grenar som kommer att växa vidare.  Det ena ger det andra, jag planterar inte nya träd, säger han.
 
Dawid ställer ut på Landskrona museum till slutet av mars och i mitten av april har han vernissage på Swedish Photography, Berlin. På båda platserna visar han sina leksaksvapen i serien TOYS.

- Sist jag ställde ut i Tyskland såldes alla verk. Det var mycket roligt, jag är inte så van vid det, jag ser mig själv mer som fotografen som andra fotografer gillar. Så det är roligt att se att jag har en publik utomlands.
 
Jag frågar vad han skulle varit om han ej varit fotograf?
- Rockstjärna! svarar Dawid snabbt och ser finurlig ut. En frontfigur, men det skulle inte gått så bra i längden för jag kan inte komma i håg texter, lägger han till.
 
Hans högra hand gnuggar mot elementet, det känns som han fylls av energi som måste ut. När han sedan öppnar ett skåp fullt med kameror och leksaksbilar ser jag fortfarande den unga lekfulla samlaren framför mig. En grabb. Entusiasm. Lek.

Samtidigt beskriver han sig som en blyg person som inte känner igen folk och som smyger längst med väggarn på fotovernissage och helst umgås med sina närmaste vänner.



Fotografi: Jenny Morelli

Samtidigt finns det något stramt och kontrollerat i allt han gör. Jag märker också att han inte gillar att bli definierad utifrån, jag slänger ut lite krokar under samtalets gång och flera gånger svarar han nekande: “Nej, sådan är inte jag.” Jag är förvånad över att han inte är stor till exempel i Japan. Fast när jag nämner ordet “estetik” ropar Dawid återigen nej, inte form för formens egen skull. Det strama går han med på. Fast han berättat att han släppt taget med åren.

- När jag var ung var jag sjukt noggran.  Jag hade oerhörda kval över alla dessa beslut som skulle tas, jag ville kontrollera allt, fick panik när det inte gick, i dag är jag lugnare, tillåter sår och revor i det jag gör, jag ser till och med kvalitet i det. Jag lider inte lika mycket av slumpen längre.  Dessutom led jag över att jag inte tyckte att jag hade något eget bildspråk.

Det börjar bli lunchdags. Jag beundrar de slitna äkta mattorna på golvet och framförallt den vackra Deardorff-kameran, storformataren i trä som även Avedon och Irving Penn använde sig av.
Vi packar i hop och börjar köra norrut igen. Samtalet fortsätter.

- Nu lever vi i en ny värld. Förr gavs det ut ett par fotoböcker per år. Nu ges det ett par i veckan. Det är mycket svårt för en ung fotograf att få en position i dag. Men å andra sidan: nu lär man sig ju en massa på fotoskolorna, vi lärde oss ingenting, inget om marknadsföring och ekonomi.  På sjuttiotalet stavades motståndet: ingen scen. Nu är scenen enorm. Så problemet är det motsatta. Världen svämmar över av bilder som inte sätter några spår.

Jenny Morelli

Namn: DAWID, Björn Dawidsson.
Bor: Stockholm.

Aktuell med utställning på Landskrona Museum/ Utställning i Berlin.
Håller sig alltid till: Vissa bestämda tal. Undviker andra tal såsom 4, 17 och 32.

Här ser du filmen då DAWID kör bil och räknar upp talen: Talmystik med Dawid

Läs mer: www.dawid.nu

 

Vill du läsa fler porträtt på fotografer? Se vår serie Fotofika