Fotofika med Emma Arvida Byström

Namn: Emma Arvida Byström.
Född: 1991.
Bor: London.
Är: Konstnär/fotograf/fotomodell/kurator.
Arbetar för bland andra: Monki, Vice, Rookie, Garage, Baby Baby Baby magazine.
Hemsida: http://arvidabystrom.se
Aktuell: Med utställningen ”Wifi for Wife” på Galleri Bon 8 mars-23 mars 2014

Nedanstående är en mailintervju F:s Jenny Morelli gjorde med Arvida Byström i mars 2014.
Hur blev du fotograf? 

Alltså: jag ifrågasätter varje dag vad jag egentligen håller på med och om det är detta jag vill göra. Men jag kan liksom fotografi så bra nu efter så många år så jag bara ramlar tillbaks till det. Jag gick fotolinjen på Kulturama i Stockholm där jag hade typ 50% frånvaro. Det var väl inte världens bästa mest organiserade skola, i alla fall inte så för några år sedan. Å andra sidan vet jag inte om jag under den perioden av mitt liv hade kommit igenom en annan gymnasieskola med fullständiga betyg. Men ja, jag vet inte. Mycket tid har jag lagt ned på att fotografera.

Vad är roligt med jobbet, vad är svårt?
Svårt är att känna att jag gör någon meningsfullt. Fast det är jag i ett nötskal. Vad för sysselsättning jag än har utövat har jag ifrågasatt mig själv. En gång sa ett kompis att "du har så himla mycket ångest, det är så bra", jag tror hen refererade till att ångesten får mig att tänka över det jag gör, jag hoppas väl att det stämmer. Svårt ibland att hinna med allt, har så sjukt mycket bollar i luften konstant. Det otroligt roliga är alla underbara människor jag jobbar med. Att jag till stor del kan skapa en värld av människor jag älskar att umgås med och inte behöver vara så mycket med folk jag inte gillar.

Foto: Emma Arvida Byström

Vad gör du i London?
Haha, det undrar jag också. Åkte hit på grund av bostadsbristen i Stockholm och ville flytta från mina föräldrar för det kändes liksom dumt att bo hemma gratis. Jag tänkte att flyttar jag till en stad där jag inte kan få all hjälp jag behöver bara med ett telefonsamtal så kanske saker löser sig på något vis.
 

Du jobbar även som modell eller hur? 
Ja, jag jobbade som modell under gymnasietiden men det är inte förrän nu i London jag tjänat mycket pengar på det. Det är just i London som det kanske går. London är ju expert på att kommersialisera "smutsighet" och "råhet" för folk som kommer hit och folk som beställer jobb här vill väl tänka på London som "punk". Men ibland är det ganska bra. Det är mindre polerat. Ett utförande av ett jobb behöver inte vara så polerat. I bland får jag väldigt bra pengar så det är svårt att säga nej. Och eftersom jag inte är på en konventionell agentur behöver jag inte ha vissa mått som jag inte skulle kunna ha utan att få ätstörningar.  Men liksom, kapitalism tjänar på att folk mår dåligt över sina kroppar. För då shoppar vi mer för att hoppas på att vi kan köpa oss till dessa kroppar. Och sedan känns det SÅ cyniskt att använda just mig som modell. Alltså, jag har typ något för stora höfter, därför är jag inte välkommen till de största mest etablerade agenturerna. När folk väljer mig som modell så tänker de typ att de går utanför ramarna och är lite ”edgy” bara för att jag inte är modell i vanlig bemärkelse, alltså har de där extra centimeterna på höfterna och att jag har hår under armarna.

Ditt projekt “There will be blood” (publicerat i Vice) föreställer tjejer som har mens. Hur tänkte du kring det?
Jag tänkte mycket på hur mens på bild är underrepresenterat och att jag ville ta bilder som är relativt neutrala i sitt uttryck till det. Liksom "There will be blood": tyck vad du vill om det men folk kommer att få mens utan att de vet om det eller när de inte har mensskydd med sig och så vidare. Jag har funderat på att börja sälja dem som stock images också. Vore intressant och se om någon skulle använda dem. Har precis också hängt och kurerat en grupputställning på temat Mens tillsammans med forskaren Josefin Persdotter på Urban Art Room i Göteborg. Den kommer vara uppe hela mars och vi hoppas på att ta vidare utställningen. Period Pieces kallas den. 

Tycker du att det är "högre i tak" utomlands? 
Alltså som jag nämnde så är det ju typ högra i tak här i London. Ska försöka åka till NYC några månader i sommar för gräset är väl alltid grönare på andra sidan. Samtidigt när jag pratar med folk om NYC så handlar det alltid om hur NYC alltid vill låtsas om att allt är så stort och officiellt, perfekt och flådigt. Alltså, jag är ju en ung fotograf och har varken pengar eller intresse för att leva något lyxigt liv men det är väl just det folk (enligt kreativa vänner som har bott och jobbat där) verkar låtsas som att de har.  London är som sagt mer (dock kommersialiserat) ruffigt. Sedan jag flyttade hit så har sjukt mycket saker hänt dock. Detta skulle aldrig ha hänt i Sverige. Men jag hade väl ganska bra förutsättningar för att ha roliga vänner att jobba med här i London. Hängde mycket på internet och tumblr i sverige. Har gjort det sedan jag var väldigt ung så har massor av vänner i olika delar av världen. Så jag flyttade till London eftersom jag har en hel del kreativa vänner här. Klyschan är ju att de första 6 månaderna är typ de värsta någonsin för folk. För mig har det gått rätt lätt. Har inte behövt ha något av alla dessa kneg, mycket på grund av att jag fick ett modelljobb för Urban Outfitter första året som jag levt på praktiskt taget ett år. Vilket gjort att jag kunnat ägna mig till egna projekt. Det är ju egentligen helt absurt. Bäst vore det om alla fick samma chans att utvecklas kreativt.
 

Du driver även ett galleri- visar ni något nu?
Ja, nästa vecka har vi en så kallad pop up show, och helgen därpå är det ett kollektiv som heter “The Coven” som ställer ut!  De är asfina!

Foto: Emma Arvida Byström

Här kan du läsa mer om innehållet nya numret: Fotografisk Tidskrift