Praktisk teknik | 6 April 2013 | Stefan Ohlsson

Träna dig att se färgstick

Jag har i tidigare artiklar tagit upp de två viktigaste felen som jag ser bland de bilder som kommer in till olika tidningsredaktioner. Denna gång är det färgbalansen som står i fokus.

Träna dig att se färgstick

I de tidigare artiklarna har jag tagit upp färger som ligger utanför det tryckbara omfånget (f nr 1/2011) och utfrätta högdagrar och igenbeckade skuggor (f nr 1/2013). Om utfrätta högdagrar är omöjliga att korrigera i efterhand är färgbalansen desto enklare att ändra. Med en enkel kurvjustering kan en felaktig färgbalans korrigeras. Men det är ofta som sådana fel följer med ända fram till trycket. Det är därför vi så ofta ser hudtoner som svänger från isande blå till gulsotsgula, från åksjukegröna till fylleröda i tryck. Men sådana fel drabbar inte bara hudtoner. Jag kan bläddra i en fototidning, där de svarta kamerorna drar mot magenta på en sida, grönt på nästa. Jag läser en resebilaga där himlarna är gröna istället för blå och där grönskan har en onaturlig blågrön färg.

Naturligtvis är det inte alltid som en bild ska ha en »realistisk« färgåtergivning. Det finns många exempel på bilder där man kunnat utnyttja färgsticken kreativt för att få fram en bestämd känsla i bilderna. Men de bilder jag nu har tittat på, det är bilder där dessa färgstick bara är distraherande och störande.

Det finns vissa färger där vi lättare ser färgstick. Vi vet hur en hudton ser ut, vi vet hur himlar eller växande grönska ska vara. Därför är det viktigast att sådana färger, så kallade minnesfärger, ser ut som vi förväntar oss. Sådana färgstick är naturligtvis enkla att se på en välkalibrerad skärm. Men även om du sitter på en välkalibrerad skärm är det lätt att missa dem. Orsaken är att vårt färgseende lurar oss genom att snabbt adapteras mot de färgstick som finns i bilden. Vi vänjer oss helt enkelt vid färgsticket som finns på skärmen. Man brukar hävda att vi har 10-15 sekunder på oss att se ett färgstick, sedan har färgseendet adapterats och vi har vant oss vid färgsticket.

Det finns två lösningar på detta problem. Det ena är att undvika att stirra in i skärmen under långa tider. Titta på något annat under några sekunder för att kalibrera ditt färgseende. För att detta ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att belysningen i ditt rum har en färgtemperatur som stämmer överens med den du har på skärmen.

Jag använder lysrör som har en färgtemperatur på 5000K och ett färgåtergivningsindex på 96 eller högre. Hos lysrörstillverkaren har sådana lysrör beteckningen 950. Jag tittar med jämna mellanrum bort från skärmen under ett par sekunder, så mitt färgseende anpassas mot rumsbelysningen. När jag sedan ser på skärmen har jag alltså 10-15 sekunder på mig för att bestämma vilka färger som inte känns rätt i sammanhanget.  Ser jag då ett färgstick i någon del av valörskalan är det enkelt att göra ett kurvjusteringslager som kompenserar detta stick.

Den andra metoden är att använda programmets infopanel. Alla bildbehandlingsprogram jag använder har en möjlighet att mäta vilket färgvärde som en pixel har. Detta gör det möjligt att kontrollera färgbalansen även om du inte har en skärm som är perfekt kalibrerad. Du lär dig helt enkelt vilka färgvärden som vissa färger ska ha för att de ska se rimliga ut.

För att detta ska vara möjligt måste varje bild ha samma arbetsfärgrymd. Har du två bilder, där den ena är i färgrymden sRGB och den andra är i Adobe RGB, kommer färgerna se olika ut, även om du mäter upp exakt samma färgvärde. Så se till att bilderna ligger i en och samma färgrymd. Arbetar du med bilder som ska ut på webb, använd sRGB. Ska bilderna däremot tryckas eller skrivas ut på en skrivare med större färgrymd, använd Adobe RGB som din standardfärgrymd.

Ska du mäta färgvärdena i bilden kan det vara bra att ställa om pipettens storlek, så att du inte bara får värdet från enda pixel. Har du bilder med låg brusnivå kan det räcka med 3 x 3 pixlars yta, med brusigare bilder kan det vara bra att mäta en större yta. 5 x 5 pixlar eller 11 x 11 pixlar är ett bättre värde vid bilder med hög brusnivå. I Photoshop gör du detta genom att välja pipetten och i alternativlisten högst upp i Photoshops fönster välja storlek på pipetten vid Punktstorlek(Sample size).

När du aktiverat pipetten placerar du den över en representativ ton. Är det en hudton du ska mäta, se till att du inte mäter en glansdager eller en skugga. Ett högdagerparti som är jämnt belyst är det ideala. Se sedan efter vad du fått för färgvärden i info-panelen.

En vit persons hudton brukar ha en skillnad mellan den röda och gröna kanalen på cirka 35 steg, medan skillnaden mellan den gröna och blå brukar hamna på cirka 25 steg, förutsatt att du arbetar i Adobe RGB. Mäter du upp ett färgvärde på 210 i den röda kanalen är det alltså rimligt att få ett värde på runt 175 i den gröna kanalen och runt 150 i den blå.

Att blåsa säckpipa är tyngre än vad man kanske tror. Att killen i mitten får en röd hudton är inte så märkligt. Därför lade jag mätningen av hudtonen i pannan på den högra trumslagaren. Där kan jag mäta upp att den röda färgkanalen har ett värde på R=225, G=189 och B=164, alltså en skillnad mellan rött och grönt på 36 och en skillnad mellan den gröna och blå på 25.

Den röda kanalen har minskats med 10 enheter, den gröna har också minskats med 10 enheter.

Här är det bara en minskning med 10 enheter i den röda kanalen.

Den röda kanalen har minskats med 10 enheter, den gröna kanalen har ökats med 10 enheter

Här har den gröna kanalen minskats med 10 enheter.

Här har den gröna kanalen ökats med 10 enheter

Den röda kanalen har ökats med 10 enheter, den gröna kanalen har minskats med 10 enheter.

Den röda kanalen har ökats med 10 enheter

Både den röda kanalen och den gröna kanalen har ökats med 10 enheter

Naturligtvis stämmer detta inte för alla människor. Ju mindre skillnaden är mellan de olika kanalerna, desto blekare är hudtonen. Så en människa med blek hud har en skillnad på runt 25 steg mellan den röda och gröna och kanske bara 10 steg mellan den gröna och den blå. En person med en mättad, solbränd hudton får alltså en större skillnad mellan de olika färgkanalerna. Men grundregeln är alltså att den röda färgkanalen är alltid högre än den gröna, och den gröna är alltid högre än den blå, om du vill ha en hudton som ska se normal ut.

På samma sätt kan du arbeta med andra minnesfärger. Ett föremål som ska vara neutralgrå ska ha samma värde i den röda, gröna och blå kanalen. Ju lägre värde du har, desto mörkare kommer tonen att vara. Se bara till att färgvärdena hålls i balans, så kommer du få en neutral färg. En normal himmel har ett högre värde i den blå än i den gröna, men den röda har det lägsta värdet. Grönska ser oftast naturligast ut om det gröna värdet är något högre än den röda, men däremot den blå ska ha rätt ordentligt lägre värde.

Även om du har en kalibrerad skärm med ett stort färgomfång kan det vara bra att lära sig att använda infopanelen och läsa av färgvärdena. Det ger dig en större säkerhet när du bedömer hur färgerna faktiskt ser ut.