Recension | 31 Dec 2002

8 H Eight hours

8 H Eight hours

8 H Eight hours
Johan Berglund
Journal

VILKEN BILD får vi av världen genom den dagliga bildflod som väller fram genom press och TV? En alltför ensidig och våldspräglad hävdar fotografen Johan Berglund i sin nyutkomna bok 8 H Eight hours. Bokens titel syftar på det faktum att konflikter i dagens värld sällan är särskilt avlägsna, ofta kan de nås genom en resa på mindre än en vanlig arbetsdag: åtta timmar. I ett flerårigt projekt har han tillsammans med journalisten Niklas Orrenius, som även skrivit bokens förord, rest runt till världens olika oroshärdar. Avsikten har varit att ge en annan bild av dessa platser än den förväntade. "För att förstå fruktansvärda massakrer behöver vi inte bara se bilder av lik utan också bilder av familjer och människor som fortfarande lever. Vi behöver förstå att det finns människor precis som vi själva i varje konflikt. Människor som vi kanske hade velat sitta ner och prata med. Vi måste inse att trots alla religiösa, politiska och ekonomiska faktorer som skiljer oss år, så är det fortfarande mer som förenar oss", skriver Johan Berglund själv i ett efterord.

Identifikationen är alltså bokens credo. Genom att i bild visa att människor världen över, oavsett om de lever i krig eller under mer fredliga förhållande, när liknande drömmar om kärlek och framtid, och framhärdar i att leva ett vardagsliv som trots universella olikheter har många likheter, vill Berglund gestalta den gamla sanningen att det är mer som förenar än som skiljer oss människor åt.

Och visst fungerar den lovvärda ambitionen i många av Berglunds fotografier. Framförallt på så sätt att han bryter med det förväntade, med betraktarens förutfattade meningar om vissa platser. Den korthuggna bildtexten Albanien 99 åtföljs exempelvis av en bild från en dansuppvisning med änglalikt vitklädda småflickor som under en hotfull ovädershimmel tycks stråla av oskuldsfull livskraft. Eller tag bilden av två unga mäns solbrända kroppar, fångade i en perfekt simultandykning en solig dag i Bosnien – den kunde vara hämtat från vilket semesterparadis som helst – och minst av allt från det land vi företrädesvis vant oss att se porträtterat i form av uppgrävda massgravar.

Berglunds fotografier är genomgående av hög klass, monumentala, vackra, ofta dramatiska med intressanta bildvinklar. Ändå tycker jag att det finns något problematisk med hela projektet. Jag tror det har att göra med sättet bilderna presenteras på. Inga bildtexter, bara solitära, stort utfläkta och ibland märkligt anonyma fotografier från helt olika platser. I slutet av boken finns ett uppslag där bilderna presenteras förminskade med korta platsangivelser och årtal. Det är först där och delvis i Orrenius inledande text som man kan koppla ihop fotografiet med en berättelse – en berättelse som inte nödvändigtvis behöver berättas med ord – men som kunde synts mera i själva bilden.

Som en jämförelse kommer jag att tänka på Jens Lastheins bok Moments in between, med bilder från forna Jugoslavien. Den saknar Berglunds storvulna programförklaring men har istället just den där närgångna berättelsen i bild, ofta gestaltad genom mycket små vardagliga detaljer, som visar att det pågår ett dagligt liv mitt i kriget, ett faktum som gör att jag som medmänniska omedelbart kan känna igen och identifiera mig. I Berglunds bok väcks min nyfikenhet på de människor som skildras, men trots detta får jag inte ta del av deras berättelse på ett sådant sätt att de kommer mig nära.

MARIE LUNDQUIST