”En bild säger mer än tusen ord” är en dålig floskel. Dels för att den inte är sann, en bild kan säga mer än tusen ord, men oftast säger tusen ord mer än en bild. Det är också en kliché som gör oss mindre kritiska till fotografiet; vi tror oss veta mer än vad vi egentligen gör om vi har sett en bild från en händelse, vilket beror på vår arts specialitet att väva ut fragmentiserade intryck till historier. Men bråkdelen av en sekund är sällan nyanserad. Brigitte Mral och Henrik Olinder vet detta och därför är det märkligt att man hittar just den klichén redan på första sidan av Bildens retorik i journalistiken. Författarna vill medvetandegöra för oss hur den pressjournalistiska bilden kan styra våra uppfattningar, vilket är utmärkt, men medan de vet mycket om retorik vet de mycket lite om pressjournalistik och fotografi. 

Boken innehåller några av de mest kända pressbilderna genom tiderna. En är tagen av Kevin Carter i Sudan, där en gam i bakgrunden bidar sin tid på att flickan i förgrunden ska svälta till döds, ett foto som Carter sedan kritiseras för och nämner i sitt självmordsbrev. En annan är bilden från Fadimes begravning med den dödas porträtt intill kistan, det som ursprungligen togs av Eva Tedesjö när Fadimes bror stod åtalad för misshandel av henne. Tedesjö har berättat att Fadimes mor i tingsrätten passerade utan att se åt henne och att det krossade Fadimes hjärta. Porträttet reproduceras vid hennes död i hundratals nya bilder. Inom bildsemiotiken, vilket är teckenlära för bild, kallas det rum som omger en avfotograferad bild för ramrum och den avfotograferade bilden för sekundär bild. Ramrummet kommenterar den sekundära bilden och därför fiktionaliseras och förstärks dramat – en retorisk effekt.

Kunskap av sorten ovan finns det inget av i boken och kanske kan jag inte begära exakt vad jag vill ha, men vad som finns är påståenden som att ”den politiker som vill framställa sig som en omvårdande ansvarstagande landsfader väljer gärna att fotograferas med ett litet barn”, att ”sjöfåglar som blivit indränkta i olja fungerar i bild som ett starkt argument mot miljöförstöring” och att ”den typografiska utformningen av en text kan göras på många olika sätt” – är inte det mer eller mindre högstadieuppsatsnivå? Flera gånger kommer jag mig för att läsa baksidestexten, jag måste ha missat att boken är för barn, tänker jag. Texten består till mer än tre fjärdedelar av beskrivningar så uppenbara att de tycks hämtade ur luften hellre än någons hjärna.

Analytiska böcker om fotografi har inte varit någon svensk paradgren. Svenska akademiker och kulturskribenter tycktes länge omedvetna om att fotot var en egen disciplin med sitt eget teoretiska område, men sedan de pressjournalistiska utbildningarna flyttat in på universitet och dokumentärfototeori undervisas som ett eget ämne har det förändrats. Men av det märks inget i den här boken. Det är inget fel på språket och den är fint formgiven, bildmaterialet är inte överraskande men väl valt och jag antar att man kan läsa den om man vill ha basal information om de retoriska begreppen. Det är kvaliteten på innehållet som är skralt, författarna har missat tillfället att säga något eget, analytiskt och skarpt om just bildens retorik i journalistiken.

Jenny Maria Nilsson

Bildens retorik i journalistiken av Brigitte Mral och Henrik Olinder.
Norstedts Förlag 2011