Dom alla

Dom alla
Lars Tunbjörk (foto)
Göran Odbratt (text)
Journal

EN AV DE bilder jag genast fastnar för i Dom alla, och sedan återkommer till, är tagen på ett gruppboende i Umeå. Den visar ett bord i en paus (?) i arbetet med något som verkar vara en visuell planering och peppningstavla. Här ligger snyggt tillklippta lappar med ord som "Höjd livskvalitet", "Målsättning", "Krisstöd" och "Sysselsättning". Tillsammans med pappersbitar som antagligen ska föreställa blomsterstjälkar.
Bilden strålar starkt av … torftighet.

Så långt känns alltså Lars Tunbjörk igen. I den här boken finns också bilder med övergivna kontorsstolar, kontorslandskap som inte verkar vara gjorda för arbete och väntrum till synes skapade för att konstruera och upprätthålla maktstrukturer mellan den väntande och personalen.

Torftigheten kan också kallas avsaknad. Eller frånvaro – samma känsla som i många av hans tidigare bilder. Han använder den stil som blivit hans signum, den som från början (i den tio år gamla boken Landet utom sig) rymde en god dos humor. Men som successivt har vridits mot något som bäst kan beskrivas som vemod.

De här rummen ser rent av funktionsodugliga ut i Tunbjörks bilder. Men frågan är vad man ska fylla dem med för att de ska fungera? En närmast retorisk fråga, för det ligger nära till hands att tolka det som att de aldrig kommer att fungera.

Bilderna i Dom alla visar miljöer och människor som har anknytning till socialt arbete av olika slag. Ett ämne som har massor i det bagage som reser genom fotohistorien. Klassiska och odödliga socialreportage har staplats på hög genom åren, och stilen har ibland blivit ett manér. Utsatta människor visas upp, av den enda anledningen att de är just utsatta. Som om fotografen säger ”se på de här människorna, det är synd om dem”. Till vilken nytta, kan man ibland undra.
Spår av det finns faktiskt med här, i alla fall i bokens inledande porträttsvit. Jag antar att syftet med den är att introducera bokens huvudpersoner. Att visa att de är människor av kött och blod – individer och unika.
Det är traditionellt.
Och klart överflödigt.

Men överlag är det välgörande otraditionellt, inte minst i bristen på ambition att upplysa och redovisa. Här är det fragment som gäller. Sammantagna ger de fragmentariska bilderna intryck av att vara utvalda på rätt personliga grunder, att det finns mycket av Lars Tunbjörk i dem, samtidigt som de är väldigt öppna för egna tolkningar.
Märkvärdigt.

En stor del av boken består av Göran Odbratts text kring olika ärenden och turer i den sociala sfären. Han gör många utvikningar och fördjupningar, vilket gör texten både intressant och svårläst. Kombinationen av text och bild överraskar – de är åtskilda på ett ovanligt sätt – men resultatet fungerar oväntat bra.

PETER WIKLUND