Du mich auch
Anders Petersen
Journal

Nära avstånd
Anders Petersen
Journal

ANDERS PETERSENS två senaste böcker är på sätt och vis böcker av samma karaktär. Anders Petersen har kommit till den åldern att han har samlat på sig ett "visuellt kapital" som han kan gräva i och från kontaktkartorna plocka fram små guldkorn.

Du mich auch innehåller framförallt tidigare opublicerat material från Stockholm och Hamburg i slutet av 70-talet. Nära avstånd är utgiven i samband med en utställning på den Nationale Fotomuseum i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn och där möter vi en hel del bilder från fotografens "privata sfär".

Båda böckerna är en klar bekräftelse på den konsekventa fotografiska hållning som Anders Petersen har erbjudit oss betraktare, sedan 30 år tillbaka. Han tillhör den typ av konstnärer som till sin egen fotografiska diskurs tillfört en mognad och dimension, som gör att vi betraktare känner igen de visuella koder som Petersen arbetar med. Det är som att läsa god litteratur eller perifer litteratur. Ofta kan det handla om nyanser. Skillnaden är att de författare som i åratal arbetat med språket, som är konsekventa, trovärdiga i sin inrikning, till slut blir de vi definitivt minns. Och Anders Petersen tillhör den gruppen.

För några år sedan, när jag var ansvarig för galleri F48 i Stockholm, besökte jag Anders och fick titta igenom några kontaktkartor och råkopior i sökandet av nytt utställningsmaterial. Bland dessa fanns många bilder från fotografens privata sfär som jag tyckte var värda att visa. Jag ansåg att det skulle ge ytterligare en dimension av konstnären och människan Anders Petersen. Flera av dessa bilder presenterades i Köpenhamn.

I Nära avstånd finns på de sista sidorna ett samtal mellan Anders Petersen och Marianne Kleivan värd extra uppmärksamhet. Här berörs flera centrala aspekter i konstnärens universum, bl. a fotografens relation till fotografi och till de personer som han fotograferar. Petersen bekräftar sitt ställningstagande för en slags "allmän humanism" där han förklarar sig som släkt med alla människor samtidigt som han understryker sitt avståndstagande från tidigare social och politisk indignation.

Petersen använder sig av fotografi som ett sätt "att precisera sig", som en nyckel med vilken han kan komma nära situationer som annars skulle vara svåra att hamna i: servicehus och fängelser, bland psykiskt sjuka, mm. Petersen påstår att han inte är intresserad av fotografin för fotografins skull utan för att den gör det möjligt att konfrontera sig själv i mötet med andra människor. Han arbetar ofta med utsatta människor. En aspekt som jag undrar över är, var gränsen går mellan humanism och utnyttjande av dessa människor? Enligt Petersen, har fotografen rätt att utöva detta: "utnyttjande är ABC i all fotografi. Utan utnyttjande, ingen bild". Petersen anser att "man ska inte vara offer för idén om integritet".

Det finns ett sökande efter den "äkta människan" hos Petersen. Han väljer att närma sig människor som han känner sympatier för. Han anser att i de mest utsatta sociala grupperna möter man en "äkta solidaritet", en antydan till omsorg. Jag anar att Petersen ibland hemfaller åt en viss romantisering av dessa grupper och deras miljöer. Jag möter dagligen flera människor som lever i en utsatt situation omkring mitt kvarter i Barcelona: transvestister, horor, hallickar, småtjuvar, alkoholister, tiggare, bostadslösa och professionella lögnare. Det enda som förenar dem är själva misären, marginaliseringen och behovet att existera till varje pris. Deras "flockmentalitet" är inte annat än överlevnadsinstinkter. Jean Genet beskrev på 50-talet dessa kvarter och människornas råhet och hänsynslöshet. Nej! Jag får definitivt en känsla av att Petersens verbala diskurs inte är lika stark och övertygande som hans visuella.

Jag ser på bilderna fler gånger, tills jag nästan bläddrat sönder böckerna. Jag möter den redan erfarna och undrande blicken från 13-åriga Colette, flickan som säljer sig på Hans Albers Plats. Andra blickar och kroppsliga utryck från alla dessa män och kvinnor som förmedlar längtan, lust och sårbarhet. Petersen är unik i Sverige i sitt bemästrande av avskalad information och i att behålla det essentiella som framställer den nakna människan utan mask och försvarsmekanismer. Förmågan att förmörka, gömma eller lyfta fram nyanser, karaktärer, miljöer och stämningar är uppenbar. Kopieringsarbetet av Helena Pals bidrar en hel del till detta. Båda böckerna är dessutom enkelt och rent formgivna.

PATRICIO SALINAS