En gång i Sverige
Hans Hammarskiöld (foto)
Kerstin Fried (text)
Byggförlaget

NÄR JAG FLYTTAT till Stockholm var det på Skansen jag varseblev mitt ursprung och min hemtrakts historia och byggnadsskick. Hemmablindheten släppte bland gårdarna och turisterna och närhelst min hemlängtan blev för stor gick jag dit. Först senare har det gått upp för mig att den bild av Sverige som förmedlas på Skansen är mycket subjektiv; att den är färgad av de politiska och romantiska strömningar som odlades av den bildade medelklassen under artonhundratalets andra hälft. Skansen är i högre grad ett monument över den industrialiseringskritiska och konservativa rörelsens syn på det egna landet än en antikvariskt korrekt bild av gammelsverige.

Följaktligen får den författare och fotograf som – med utgångspunkt i Skansens byggnadsbestånd och miljöer – gör en bok om livet i Sverige ett problem att brottas med.

Men de har gjort det lätt för sig. Texten är en enkel skildring av vardagsliv, byggnadsskick, högtider, hushållning och folktro i stads-, allmoge- och herrgårdsmijöer. Lite väl enkel ibland, summarisk skulle man kunna säga. Översatt till ett annat språk skulle den kunna ge en bra översikt för någon från ett annat land. För en svensk är den ytlig i överkant.

Men bilderna är fina; tagna uteslutande i naturligt ljus och tryckta på ett matt papper som understryker motivens vardaglighet. Med undantag för några landskapsbilder har Hans Hammarskiöld tagit samtliga bilder på Skansen, och statister i tidstrogna kläder uppträder för att ge scenerna liv. De är så duktiga på Skansen; det är lätt att försjunka i de detaljrika miljöer de skapat: den smutsiga, torra tvålen i zinkhon, strömmingen i sin stekpanna, den spruckna murstocken och det skräpiga golvet i Älvrosgården.

PO TIDHOLM