Far North
Åsa Lipka Falck
Egen utgivning

DET FINNS böcker som vid första anblicken liknar böcker, men i själva verket är någonting helt annat. Åsa Lipka Falcks Far north är en sådan. En böljande mjuk bokfilm som drömlikt rör sig mellan miljöer, mönster och platser. Man sugs in bland de utfallande bilderna och hemfaller åt ett rörligt betraktelsesätt, ett bläddrande där färgerna smälter ihop och gränsen mellan olika bilder och boksidor suddas ut. Boken närmar sig alltmer filmens uttrycksform ju längre man tittar. Till detta bidrar inte minst den åtföljande knappa texten som slingrar sig tvärs igenom boken. Texten tillåts aldrig ta över bilden, den är mera som ett visuellt stråk, en ljusstråle som glider förbi.

Läser man hela historien skildrar den ett kärleksmöte, komplicerat förvisso, men beskrivet med en avväpnande lätthet i sin precision som utelämnar allt överflödigt språk. Bokens blygsamma format, mjuka pärmar och ringa sidantal gör den ovanlig som fotobok. Annan typ av litteratur, till exempel diktsamlingar, ser ofta ut så här, och kanske är denna och flera andra nyutgivna fotoböckers mera anspråkslösa framtoning ett tecken på ett förändrat formspråk, ett alternativ till de påkostade praktverken.

Alsen, Frösön, Warszawa, Venedig, Lamu Town, Kaliningrad, Fårö, Östersund, Krabi, Ardara, Bangkok, Kalibukbuk, Stockholm. Så lyder den fantasieggande ramsan av namn på platser där bilderna har sitt ursprung. Den resan finns också gestaltad i bild. Palmer, blånande snöträd, orientaliska blommor, främmande alfabet, en drömlik resa där möjligheterna till förflyttning i tid och rum tycks obegränsade. Berättelsen som gestaltas verkar först lätt som luft, men följer man den återhållna texten och de flyktigt transparenta bilderna anar man en avgrund, dold i och bakom ett komplext mönsterspråk. Är det i själva verket fråga om ett uppgjort äktenskap, ett sätt att rädda en flykting undan utvisning? Små, nästan osynliga indicier pekar mot en sådan tolkning. Denna glidning mellan den uppgjorda, skapade känslan som ibland nästan omärkligt tycks övergå i äkta kärlek finns som en vågrörelse genom både text och bild.

Skönheten är en påtaglig följeslagare genom sidorna, de multna färgerna, vecken, vågskummet, solglittret. Det är njutbart, nästan ätligt, att glida igenom sidorna med blicken. Uppbyggnaden är påtagligt rytmisk, det finns en musikalitet i sättet att komponera samman ord och bild som skapar en tydlig, underliggande puls. En enda människa förekommer i boken, en ensam man som tycks glida upp ur djupet och som ett tyst vattendjur söka sig mot ytan. Finns han eller är han bara ett sätt för ögat att skapa en illusion, gestalta ett tillstånd som inte låter sig fångas?

Åsa Lipka Falck är en av medlemmarna i den kvinnliga konstnärsgruppen Raketa, som abetat bland annat med ljusprojektioner i offentlig miljö, men också med film, foto och olika sceniska möblemang, både i Sverige och utomlands. Denna utvidgning av det gängse konstbegreppet syns också i den här boken. Jag kommer att tänka på konstnären Lars Vilks som i sitt magnifika naturkonstverk Nimis i nordvästra Skåne, bestämde sig för att en stenskulptur kunde kallas en bok (och till och med få ett eget ISBN-nummer för att bekräfta sin litterära identitet.) Så långt sträcker sig kanske inte Åsa Lipka Falck, men uppenbart är att hon har ett likartat fritt förhållningssätt till våra föreställningar om vad ett bokverk är.

MARIE LUNDQUIST