Feministisk bildalmanacka 2005
Bildgruppen Ilja

JAG MINNS hur viktigt det var i tjugoårsåldern att ha en kvinnokalender. Det handlade om identitet, att se att det funnits och fanns kvinnor som utfört självständiga arbeten. I ett yrke där 98% var män var det viktigt med förebilder. Sedan dess har fotografier av fotografer som t ex Cajoul, Francesca Woodman och Nan Goldin vidgat samtalet och begreppet kön. Därför är det med nyfikenhet jag tittar i en ny kvinnokalender för 2005, producerad av bildgruppen Ilja, bestående av fyra yngre kvinnor.

Kalendern är röd, i liggande format. Varje veckouppslag är rikligt illustrerat med en eller flera fotografier. I själva verket är kalendern mer en liten bilderbok än kalender. Längst bak finns samlad information om den yngre kvinnorörelsen sedan sekelskiftet; en text om feministisk bildanalys, förslag på filmer, musik och fotoböcker. Tio kvinnor beskriver kortfattad (och likartat) sin feministiska utgångspunkt. Information om kvinnoföreningar och -jourer är riklig.

Ilja har tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor under det senaste året drivit ett årslångt projekt om självporträtt, "för att återta den egna blicken och definitionen av det egna jaget". Man vill beskriva kvinnor "som vi är" och inte genom en mans eller ett kommersiellt filtrerande öga. Några av bilderna presenteras i kalendern. De bilder som jag fastnar för ställer en fråga att fundera över, som i Arja Hyytiäinens bild "Franskt kaffe" ur Självmordsserien 2004 eller Marja Helanders sameserie som visats som utställning tidigare. Frida Selanders bild av en naken person på en höbal förmedlar en upplevelse.

Många av bilderna i kalendern känns dessvärre lika normativa som den norm man säger sig kritisera. Det är bilder som ser ut som bilder av kvinnor "ska" göra. Andra bilder är så färdiga, som fotografiet av två tjejer i samma trosor, (och propagandistiska) att de är tråkiga. Mer korrekta åsikter än gestaltandet av individuella upplevelser. Bilderna blir bekräftelser, ger färdiga svar och överlämnar ingen öppning till mig som betraktare. Kanske är ett av skälen att fotograferna är unga och fortfarande prövar sig fram på väg till eget bildspråk.

En del kvinnor har skildrat sig själva utklädda till män. Själva prövandet innebär ett sökande. Men kanske är den manliga delen av en kvinna en inre upplevelse. Ett inträngande, penetrering, men inte av kropp utan av kunskap. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig om vad andra tycker. Det går inte att göra bra bilder utan att vara en individ, utan egen röst eller tal. Varför lägga tid på andras reaktioner? Jag är inte utlämnad till det jag inte bryr mig om. Därför vill jag ropa: Våga vara något annat än det ni tror att ni ska vara! Att tas på allvar är att bli sedd, på gott och ont.

Nuförtiden är kanske 90% av alla fotografer män. Huvuddelen av eleverna på fotoskolorna är flickor som sedan försvinner under vägen. Jag har lärt mig se de manliga maktstrukturerna: hur män lyfter fram sina manliga vänner, elever och kollegor; det handlar om att vara lika. Det krävs en mogen man att våga särskilja sig och välja det andra, en kvinna. Här har kalendern en given plats. Intiativet till produktionen är lovvärd. Gör fler!

CATHARINA GOTBY