Recension | 31 Dec 2002

Flygfoto Stockholm

Flygfoto Stockholm

Flygfoto Stockholm
Nils-Åke Siversson foto
Roland Svensson text
Trafik-Nostalgiska Förlaget

1858 STIGER Félix Nadar upp med sin luftballong över Paris och tar historiens första flygfoto. Bilderna över Place de l’Etoile visar en stad i förändring. Baron Haussmanns stadsplan är ännu ej fylld av bebyggelse och blottar kaotiska baksidor av den parisiska stadsväven. Kanske föds redan här modernismens strävan efter den genomlysta staden där bakgårdarnas obskyra grogrund ersattes av ett kontrollerat parklandskap?

Att utforska och sedan beskriva och klassificera det okända blev från 1870-talet fotografins roll i händerna på den framväxande geografiska vetenskapen. Luftperspektivet var den ultimata vinkeln för de vetenskapliga iakttagelserna och flygfotot kom så småningom att utgöra underlag för den militära karttecknaren och därefter för den civile arkitekten. Känslan av överblick och kontroll förbinder flygfotografiet med stadsbyggnadskonsten. Inför varje stadsbyggnadsuppgift ställs ett flygfoto till förfogande, och flygfotografen själv tycks ständigt fascineras av staden, den byggda miljön eller av människans spår i natur och landskap.

Detta gäller också i högsta grad flygfotograf Nils-Åke Siversson som blickar ner över Stockholm och noterar stadens historiska förändringar samt sentida och pågående byggprojekt. Med stöd av Roland Svenssons texter ges i Flygfoto Stockholm glimtar i cirklar utifrån slottet och Gamla Stan, till Sigtuna och landskapet vid Birka. Bilderna är tagna i hårt ljus med mycket svärta.

I förordet säger Siversson att han inte har någon ambition att teckna stämningsbilder utan snarare ge »god läsbarhet och mycket information« om det storstockholmska landskapet. Kanske skulle då Siversson valt en annan författare för att kommentera och komplettera sitt bildmaterial? Svenssons text är inte ointressant och den innehåller en hel del historiska och nutida fakta, men där finns också mycket trivial information följd av många utropstecken. Texten har också en kåserande ton som snarare påminner om en säljande turistbroschyr än att vara den analyserande och beskrivande text man hade önskat sig i sammanhanget. För med denna text blir Siverssons anspråk på bildernas objektivitet märklig. När textens ton är så lättsamt »stock-holmiansk« saknar man paradoxalt nog just de vykortsstämningar som texten frammanar.

Kanske finns det en nästa Stockholmsbok för Siversson att göra – utan text, tyst och än mer iakttagande? För bäst blir faktiskt Siversson när han släpper sin ambition på informativt inhämtande och låter sig fångas av mönster och stämningar i stadens utkanter, så som i spårområdena i Vällingby, bilupplagen i Södertälje, Tallkrogens småhusområde eller SJ:s verkstäder i Hagalund. Här, snarare än i välbekanta bilder från Gamla Stan och från Riddarfjärden och ångbåtens dag, finner man en genuin känsla för Stockholm och för de landskap som ännu finns kvar att upptäcka och beskriva.

HENRIETTA PALMER