Garbo Porträtt ur hennes privata samling
Edward Steichen, Clarence Sinclair Bull, Cecil Beaton, Arnold Genthe, m fl (foto)
Scott Reisfield, Robert Dance (text)
Max Ström

BEHOVET AV MYTER är ett drag som karakteriserar samhällen genom alla tider från den mesopotamiska kulturen under fjärde årtusendet f Kr till dagens postmoderna. Tusentals sidor har publicerats om Greta Garbo genom åren. Mycket av det som har skrivits är baserat på spekulationer, hypoteser eller rena fantasier. Frånvaron av fakta, framför allt om hennes privata sfär har bidragit till en mängd historier. Garbo gav sällan intervjuer, gick inte på premiärer och tillät ingen insyn i sitt privatliv. Bokförlaget Max Ström ger ut en påkostad bok, en present bok med Garbos privata bilder och med två texter som ger oss en mera ingående men trots det, inte tillräcklig bild av Hollywoodstjärnan.

När vi möter fotomontaget av Sinclair Bull med Garbos ansikte som en sfinx i ett egyptiskt landskap från 1931 är det bara en bekräftelse på en redan etablerad nittonhundratalsikon. Garbos karriär började i Stockholm 1922 när hon spelade in en liten reklamfilm och slutade 1941 när USA drogs in i andra världskriget. Hon föddes på Söder i Stockholm som Greta Gustavsson och började efter folkskolan arbeta på hattavdelningen hos PUB. Hon sökte och kom in på Dramatens scenskola och bytte då sitt efternamn till Garbo vilket regissören Mauritz Stiller hade föreslagit. Garbo lät mera mystiskt och var lättare att presentera och sälja. Stiller som var en smidig affärsman hade också en avgörande roll i förhandlingen om ett kontrakt med MGM (Metro Golden Mayer).

Enligt kontraktet var Garbo skyldig att ställa upp för porträttfotografering i samband med varje film hon spelade in. En av de mest anlitade fotograferna var Clarence Sinclair Bull som blev Garbos exklusive porträttfotograf i mer än tio års tid. Porträttfotograferna arbetade med stora format, oftast i 8x10 tum vilket garanterade perfekt upplösning och det var möjligt att retuschera direkt på negativet, en vanligt förekommande metod på den tiden. Fotografier var ett viktigt medium för att kunna upprätthålla myten runt en Hollywoodfigur. Tusentals kvinnor världen över följde Garbos klädstilar. Men det fanns andra typer av fotografer som tog bilder på Garbo, mera anonyma, de som arbetade under filminspelningarna för att dokumentera filmernas handling. Den tredje kategorin av fotografer var de som arbetade med PR-materialet som bestod av fotografier av filmstjärnorna i sina hemmiljöer eller under fritidsaktiviteter, den typen av bilder var å andra sidan sällsynta när det gäller Garbo. Några av dem finns representerade i de sista sidorna av boken.

Texterna ger inte någon klarhet om Garbos sexuella läggning, som har haft stor betydelse i byggandet av ikonbilden och mytbildningen kring hennes personlighet. Garbo, betraktad som världens vackraste kvinna, hade en attityd som pekar på avståndstagande från traditionell kvinnlighet. Det gör henne till ett undantag i en tid med total dominans av manliga ideal och undergivna kvinnor. En del forskare påstår att Garbos gestalter vägrar att vara kvinnor.

Ansiktet är centralt i de flesta bilderna. Närbilden och stillheten är kännetecken i de allra flesta porträtten. Ett ansikte med vissa melankoliska drag som varken uttrycker glädje eller sorg. Hon använder sig inte av anspelningar på sexuella inviter som många andra av de kvinnliga skådespelarna gjorde i Hollywood under samma period. Hon ler sällan. Hennes ansikten uttrycker en gåtfull och nästan könlös känsla; en ouppnåelig kvinna, "en platonisk idé" som Roland Barthes beskrivit Garbo i sin kolumn i Le Nouvel Observateur.

Garbo var involverad i flera filmprojekt under 50-talet som aldrig blev av, ofta på grund av uteblivna finansiella stöd. I väntan på att den rätta rollen skulle dyka upp, åldras Garbo och isolerar sig i våningen i New York. Hon tystnar, amerikansk filmindustri hade inte längre behov av hennes roller som en stark kvinna.

Bilderna tillhör Garbos privata samling, flera helt okända fram till hennes död och testamenterade till familjen. Garbos brors dotterson, Scott Reisfield, har katalogiserat den unika samlingen och forskat i Garbos liv. Trots att texterna ger en bild av en mera jordisk Garbo, får vi ändå inte klarhet i hennes tänkande, resonemang och görande. Dessutom förstärker bilderna, framförallt de utvalda porträttbilderna, mysteriet kring Garbo. Hon fortsätter att vara en myt, en kulturikon.

PATRICIO SALINAS