Hästfolk
Mattias Klum (foto)
Priit Vesilind (text)
Max Ström förlag

TVÅ JOURNALISTER ger sig ut i världen för att undersöka varför häst och människa kommit att stå varandra så nära.
Priit Vesilind påpekar i förordet att det hela är en paradox. Hästen är ett lättskrämt bytesdjur vars naturliga instinkt är att fly vid minsta fara. Men i människans tjänst blir den ett djur som jagar, arbetar och ger sig in i konflikfyllda situationer. Något riktigt svar på frågan hur detta gått till finner de inte. Det är en historia som vindlar sig bort i sägner och myter. Men läsaren får en insikt i det känsliga samspelet mellan djur och människa. I sju reportage skildras den djupa kontakt som finns mellan hästen och hans ägare.

I en sliten förort till Dublin, Ballymun, bor 18-åriga Grace Davis. För henne har omvårdnaden om hennes häst Pegasus inneburit en utväg ur förortstristessen. Hon har lärt sig att ta ansvar och satsar på en eftergymnasial utbildning som hästskötare.
Gabrielle Fourmond-Dew reser runt hela somrarna med sina åtta cirkushästar. Hon är konstryttare på Cirkus Altoff. Ett annorlunda liv som innebär arbete med hästarna nästan all hennes vakna tid.
Tibet är ett traditionellt hästland. Choidog har en hjord på flera hundra hästar. Han och hans hustru Llamsuren lever i en nomadiserande tillvaro på stäppen tillsammans med flera av deras 12 barn.
Vi får också möta en dressyrryttarinna i Sverige, en hästbonde i Finland som har hästen som arbetsdjur, en tvättäkta cowboy i Arizona samt en ridande polis i New York.

Trots att deras liv är så olika är deras förhållande till hästar lika. Det är baserat på varsamhet, känslighet och tålamod. Som Vesilind påpekar "Bra hästfolk lär sig helt enkelt att förstå djuret".

Författarnas inställning är att jorden är en bra plats att leva på, problem finns men de kan lösas. Det känns oftast befriande. Ibland kan dock en känsla av präktighet smyga sig in. Man lär sig mycket om hästar och hästfolk och Mattias Klums bilder förmedlar en närhet både till häst och människa.

Bilderna är gjorda i svartvitt och det tjocka obestrukna papperet har sugit åt sig en rejäl svärta. Det är mycket vidvinkel och mycket form. Förankringen i fotohistorisk tradition finns där, än smakar det Cartier-Bresson, än Klein eller Sune Jonsson. Och ändå så känns den Klumska stilen igen, trots att han här har flytt både från färgfilmen och urskogsmiljöerna.

Detta är inte den typen av bildreportage som skakar om och för att använda en sliten klyscha; han stryker läsaren medhårs. Men det är väldigt bra fotografi och en del av bilderna kommer att stanna länge i mitt minne.
Jag tittar längst bak i boken, jo visst, filmen han använt är naturligtvis Tri-X.

TOMMY ARVIDSSON