Human Calligraphy
Georg Sessler (foto)
Niclas Östlind (text)

I SPÄDBARNS och gamlas behov av omsorg innebär omhändertagandet ett hanterande av skit, avföring, bajs. De tre orden har olika valörer, förknippade med intimiteten i relationen mellan den vårdade och den vårdande.   

I Georg Sesslers Human Calligraphy möter jag på tjugo sidor svarta klumpar mot en ljus bakgrund. Till att börja med framstår klumparna som kalligrafiska tecken, kanske symboler eller meddelanden. Formerna leder till fantasibilder. Jag ser streckgubbar, dansande par, hundar. Först när jag låter ögonen upptäcka de skilda konsistenserna känner jag äckel. Fotografierna föreställer skit, avföring. 

Georg Sessler har arbetat mycket metodiskt med sitt projekt. Varje fotografi åtföljs av ett datum. Längst bak i boken finns en matsedel för den dryga månad då arbetet genomfördes och måltiderna verkar huvudsakligen bestå av goda middagar. Att utforska om middagarnas innehåll lett till skillnader i fekalerna kan betraktas som ett (lekfullt?) forskande. Att dessutom ge sig på att fotografera det som brukar kallas smuts, det som brukar tillhöra det borträngtda och äckliga kan vara att försöka beträda både inre och yttre gränser för det acceptabla. Det kan naturligtvis vara befriande och leda till en större kreativitet. Det konstnärliga handlingen, den kreativa processen, innebär också en transcendens, en övergång, från verklighet till bild, från smuts till kvalitet. Först efter flera genomläsningar upptäcker jag att bildmaterialet huvudsakligen är gjorda i december 1993. Varför har det tagit fotografen så lång tid att visa projektet? 
   

Gränsöverskridande förvandling är intendent Niclas Östlinds beteckning för Georg Sesslers arbete i bokens inledande förord. Han framhåller konstnärens förmåga att omvandla det låga till något vackert, njutningsbart. Det som i verkligheten uppväcker vår avsmak kan som bild väcka fascination. Han antyder fotografins svårighet att uppfattas som ett personligt konstnärligt media och ur den aspekten ironin med Georg Sesslers projekt. 

I ett hastigt betraktande innehar fotografierna en skönhet men vid ett närmare betraktande uppväcker de just äckel och motstånd hos mig, känslor som jag tvingas skärskåda. Jag ställer mig frågan om projektets grund, avsikt och målsättning.

Våldforskningsrådets skrift (nr 13) beskriver medievåldets inverkan på vår inre värld och vårt behov av gränser. En av gränserna är att inte överträda det tabubelagda. Tabun består huvudsakligen av att inte öppet visa det som kräver intimitet. Bilder av våld och sex utan närhet är exempel på medialt våld som tangerar och reducerar våra inre gränser. Georg Sesslers bok är inte i traditionell mening media och bara ett fotografi, en avbildning av det vi brukar kalla yttre verklighet, utan en konstnärlig gestaltning. Materialet har (också fysiskt) passerat genom Sessler och bearbetats.

Men var går gränsen mellan avbild och konstnärlig gestaltning? Jag har svårt att stanna kvar i läsningen av boken, som inte heller har en riktig dramaturgisk utveckling. Av den anledningen växer inte materialet i mig, trots upplevelsen att fotografierna och trycket i triplex är välgjort. Betydelsen ligger i skillnaden mellan det privata och det allmängiltiga, och Sesslers bok består trots allt av hans, både i text och bild, egen väldokumenterade skit.

CATHARINA GOTBY