I love Borås
Lars Tunbjörk
Bokförlaget Max Ström

Outernational En berättelse om Trinity Sound System
Kalle Assbring (foto)
Nils Åkesson (text)
Dokument

Svenskt
Ingalill Snitt (foto)
Marita Jonsson (text)
Albert Bonniers förlag

DET ÄR EN TITEL med anspråk: Svenskt! med underrubrik Ljuset. Formen. Landskapet. som fotografen Ingall Snitt gjort tillsammans med journalisten Marita Jonsson. Det svenska visar sig nu mest i fotografier om känd natur och design, med tonvikt på hur människan bygger och inreder sina boningar, oavsett om kapitlet heter Årstiderna, Fyra byggstenar eller Livsstil: mest herrgårdar, designade hus och inredningar.

Och förstås är det inte vilken som helst svensk natur som slunkit med. Flera olika världsarv – mest Höga kusten – är representerade eller väl kända turistorter som Huvudskär, Marstrand, Lysekil och Gotland, eller miljöer som förknippas med nationalromantikerna Anders Zorn, Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Carl Milles etc.

Ja allt är genomtänkt och tryfferat med kända personer med betryggande position i det konstnärliga livet: Ragnar Östberg, Thomas Sandell, Ingegerd Råman m fl. Och allt är design – eller blir det av sammanhanget: Falu rödfärg och munblåst gas i spröjsade fönster. Båtarna är Petterssonbåtar. Visit Sweden som utsett boken till årets officiella Sverigebok, kunde inte ha gjort ett mer finsopat och tillrättalagt turisturval själva! För det är välstädat och svalt; till och med snön har reducerats sina blöta och kyliga egenskaper och förvandlats till ett estetiskt bildelement.

Allt är vackert och det är vilsamt utan orosmoment. Om det dyker upp något okontrollerat är det en svävande vit gardin eller en katt som rör sig. Det är rent. Alla rum och miljöer är mestadels avfolkade; ibland skymtas en människa på någon sjötomt, med sin ridhäst eller i en andlös interiör.

Här finns ytor och de är verkligen vackra för Snitt är mycket skicklig inom sitt område. Hon känns som ett med sina bilder; inget avståndstagande, bara ett inbjudande se mig, begär mig (inte olikt tilltalet i livsstils,- inredningsmagasin och bostadsbilagor; ja även IKEA-katalogen.) En konsekvens blir förstås att när det svenska ljuset och landskapet reucerats till estetiska avstamp för berömda formgivare och arkitekter, blir det väl glatt och slinker en ur händerna. Men en del av svenskheten går uppenbarligen att köpa om man har känsla för "god" smak och pengar.

HELA SVERIGE som en lågprisköpfest, fjärran det elegant designade, är det i Lars Tunbjörks bok med den betydligt mer anspråkslösa titeln I love Borås. Titeln till trots innehåller boken bilder från hela landet med tonvikt från Stockholm och Knallebygden där det rivs och slits på stormarknaderna.

Det är stort, det är smått, det är grilligt och det är grötigt, det är fult och skitigt. Med fotojournalistens påpassliga öga ser han en övergiven SAAB som rondellprydnad eller hur tomten tar igen sig i skuggan en varm dag i Färjestaden. Det är snygga linje- och färgspel som visar det likriktade i ett nybyggt villaområde där en alltför snabb slutsats kan vara att förväxla småstadens tomma gator med tomhet. Det finns också många lysande bilder att rabbla upp, som den poserande lucian framför grönsaksdisken mellan äpplen och clementiner. Och det finns också bilder med rätt enkla humorpoänger (som kräver att man förstår svenska) och en del är faktiskt fördomsfulla. Som helhet är det ett Sverige med osannolikt aparta miljöer.

Det är rörigt, barnen gråter, det är folkligt, grällt och billigt. Här är vi/de som inte har råd med – eller struntar i, eller inte förstår – den goda smaken. Förlorarna som ska överleva i vårt nya två-tredjedelssamhälle. Det är inte så många som poserar; det är mest försiktiga ögonkast från avbildade lågprisshoppare som inte stajlat upp sig utan ser sådär kantiga ut som folk gör mest. Utan de garderingar mot närgångna kameralinser som folk med pengar eller social status lättare intar.

Och Lars Tunbjörk var där. Han är en mästare i att hitta dolda skavanker – och visa dem. Han går fram som en obönhörlig registrator; ja det finns en ursinnig energi som ibland stillnar i ett stilleben av räkor på salladsbädd eller en solupp-nedgång från Sörmland. Men mest är han påträngande; man är alldeles matt efter en genomläsning av den tjocka boken.

Det hela utvecklar sig till ett grandiost samhällskritiskt epos där skräpiga stormarknader bildar fond till eventuell mänsklig samvaro, om det nu finns någon förutom shopping och firmafester på upphällningen med snittar och lösnäsor. För mellan varuhusinteriöerna finns detaljer från nerslitna miljöer som vittnar om fattigdom, hur sterilt och omänskligt det byggs, hur lite påkostade vissa offentliga platser är.

Tunström visar ett samhälle utan vilja och riktning, där bara pengarna styr (en bättre daterad bildinformation hade gjort den kritiken distinktare). Och det finns en risk att kritiken, ursinnet och i viss mån en moralism spiller över på de mindre bemedlade som ju står i skottgluggen, med okulturella nöjen lätta att förfasa sig över. För även om Tunbjörk är förtrogen med sina miljöer ställer han sig själv utanför alltihop – och annars vore det ju omöjligt att fotografera. Men därför blir också motiven något att mera titta på istället för att känna med. Så den kärlek som annonseras i rubriken ser jag inte mycket av, mera då en slags hatkärlek till Borås med omnejd och sakernas tillstånd.

NÄR BÅDE Snitt och Tunbjörk med förtrogenhet skildrar sina skilda världar, då åker Kalle Assbring på upptäcktsfärd för att han var nyfiken på en grupp människor, deras tro och livsstil. Hans Outernational skildrar en bit gräsrotssverige där musiken är fundamentet, för det handlar om reggae och dancehallmusik.

Berättelsen om landets mest kända soundssystem, Trinity Sound System, handlar om musik genom fyra män och deras vardag i Sverige idag. Bosatta i Stockholms förorter med familjer och försörjningar och med jamaicanska rötter, reser de kors och tvärs med mobila reggaeklubbar runt Stockholm, Sverige och Europa för att spela de senaste singlarna och tävla i stil och skicklighet. Assbring har deltagit genom att fotografera åt Trinity och vara chaufför vid spelningar. Han redovisar sin aningen skeptiska utgångspunkt men också hur den synen förändrats.

Det är opolerat, ocensurerat och inte särskilt glamoröst. Och det svänger inte så ofta – i alla fall inte i bilderna. Istället är det hårt arbete, långa resor, korridorer, mörka möteslokaler eftersom det i huvudsak är människorna bakom som porträtteras med arbete och ambitioner. Bildarbetet är inte heller lika drivet genomfört som hos Snitt och Tunbjörk och kanske berättar också Nils Åkessons text mer än bilderna, fast bildregistret längst bak lämnar dessutom en del information.

Förutom att presentera en subkultur tar Outernational ut Sverige från det nordiskt blonda – nej det finns inga invandrare i Svenskt och knappt några hos Tunbjörk – och visar en annan del av Sverige som vuxit fram sedan 1970-talet, där nya folkgrupper också sätter spår i den svenska vardagen.

MARIE NILSSON