Recension | 14 Nov 2012

Kenneth Gustavsson / Laddad svärta med poetisk blick

Om det finns mörk materia och energi där ute i universum är det kanske just den som Kenneth Gustavsson kände in i sin fotografi. Hans bildvärld må vara just grafiskt kontrastrik och fylld av bokstavlig svärta, men det är livets energi som lyser som en svetslåga genom hans produktion.

Bild: Kenneth Gustavsson

Livet är en sorgesång, det gäller att hålla svärtan stången, eller varför inte utmana den?!
En av de mer talangfulla svenska fotograferna under den andra halvan av förra seklet heter Kenneth Gustavsson. Han gick bort alldeles för tidigt 2009. Denna höst hyllas han med en fotobok och en utställning på Fotografiska i Stockholm.

Jag mötte Kenneth Gustavssons bildvärld första gången runt 1984 då han ställde ut på Fotografi Centrum i Örebro.
Jag minns att jag redan då fäste mig vid svärtan i hans bilder, inte bara det kontrastrika i själva bilderna, utan också i vad han skildrade. Jag tror jag kallade stämningen poetiskt vemodig. Huskonstruktioner, trädens grenverk, människor på väg någonstans, tonade alla med silhuettskarp svärta ut i en närmast tom grå rymd. Den kunde skymta som en nollställd himmel, vid slutet av en mur, eller bakom konturen av en duva som breder ut sina vingar i evig flykt.

Det vilar en tung ensamhet över hans bildvärld. Den genomsyras av en drömsk surrealistisk stämning - också i det välkända. Allt vidhäftas av en svärta som tynger ned och trycker fast gestalter, arkitektur, djur och miljöer i en stillhet som närmast uppfordrar oss att betrakta eftertänksamt. Som om livet fästs på en bit papper just i detta ögonblick, som om en sanning utsägs mycket tyst just i det ögonblick fotografierna fångar.
När jag bläddrar igenom hans bilder upptäcker jag att till och med golvlampan i en bild tycks utsända svart ljus. Träden släpar sina skuggor över marken och binder in människorna som passerar under dem i ett nätverk av tid som förflyter tillsynes utan riktning.

Bild: Kenneth Gustavsson

Det är bilder som man skulle kunna tycka är helt dystopiska. Istället trollbinder de oss med en fascinerande poetisk kraft. Samtidigt som de speglar ett möjligt själsligt tillstånd hos fotografen själv - en utblick på världen silad genom ett subjekt - säger de något om livets villkor för oss alla, hur det bara är ett ögonblick i evigheten.
De flesta av oss ingår i någon form av kontext eller nätverk och utifrån de erfarenheter och den position vi har förmedlar vi och tolkar världen. Kenneth Gustavsson känns som en solitär som med kameran hittat en sorts apparat som kan stoppa tiden. Han hejdar världens rörelse och rör sig som i ultrarapid runt människor, miljöer och händelser. Allt förefaller att sväva i en sorts mystisk eter och det är det tillståndet av världens evighet i ett fotografiskt ögonblick som han förmedlar.

Bild: Kenneth Gustavsson

Kenneth Gustavsson hör till den generation fotografer som gick Christer Strömholms Fotoskolan vid mitten av 60-talet, tillsammans med Anders Petersen, Thomas Wågström (som skrivit det fina direktriktade ”brevförordet” till Kenneth) med flera. Han var också med om att starta den legendariska bildgruppen Saftra. Han påverkade på sitt stillsamma sätt det sluttande 1900-talets svenska fotografi med en välgörande subjektiv psykologisk dimension.

I en mening är Kenneth Gustavsson den kanske tydligaste arvtagaren till Christer Strömholm. Anders Petersen företräder en mera socialt inriktad dokumentärfotografi. Kenneth Gustavsson ser något också bakom det pågående livet, som om han riktade blicken lite djupare in i motiven. Han är besökaren, den tyste, som ständigt ser hur själva existensen framträder i det tillsynes aningslösa eller omedvetna, i bakgrunden. Här växer en mystik och magi fram som är lika vacker som den är vidhäftad av svärta.

Jag vet inte om det är så mycket vemod i bilderna, det som jag kände då för drygt 25 år sedan, däremot dröjer hans laddade poetiska blick kvar i bilderna med en skärpa och tyngd som man sällan ser.