Konsten att leva i Finland
Ingalill Snitt (foto)
Tim Bird (text)
Atlantis/Söderströms

VAD ÄR DET som gör Ingalill Snitts fotografier så tilltalande?

Hon är en mästare på att bortse från sådant som är fult och vardagligt. Ingen skulle öppna en presentbok av Ingalill Snitt för att få veta någonting om social misär eller misslyckad stadsplanering, det är underförstått. Snitts kamera är inte vänd åt det hållet, den ser bara natur, design, arkitektur och skönheten i behagfullt rika människors stilfullt inredda hem. Bilderna i Ingalill Snitts och journalisten Tim Birds presentbok Konsten att leva i Finland är så estetiskt rensade att det bara är undantagsvis som några enstaka, väldigt långa, blonda eller vackra människor får vara med i bild och då mest bara som silhuetter.

Ändå handlar Snitts fotograferande indirekt om människor. Om vissa människor, sådana som behärskar "konsten att leva i Finland" och om hur dessa levnadskonstnärer känns igen genom de ägodelar de valt att omge alternativt inte omge sig med. Frånvaron, av bortvalda saker som exempelvis billiga plastmaterial, är alltså lika viktig för bildernas attraktionskraft som motivens generösa ljus och rymd och bokpapprets exklusiva tryck och glans.

Så skulle man kunna leva i Finland, så, så och så, tänker jag medan jag bläddrar mellan bokens utvikta hem, landskap och musei-interiörer. Kanske innanför en blåmålad ytterdörr; kanske i ett sextonhundratalspalats med glansiga stengolv; i det milda vita ljuset i ett ateljéformat helt träinklätt rum i en villa som specialdesignats för en färgfabrikant; liggande i hängmattan på verandan med havsutsikt i en villa långt ute på en ö i Finlands sydvästra skärgård.

Bokens bilder blir till en katalog med inredningsidéer att inspireras av och ta efter i sitt rika finska fantasiliv. Det är bilder för drömkonsumtion, tänkbara exklusivt inredda liv, rum, hus, vyer och landskap att konsumera som fotografier. Men också som turistattraktioner, det vill säga möjliga resmål. En adresslista längst bak i boken förstärker bildernas konsumtionskaraktär. Men också upplevelsen av att redan ha varit där.

Snitts fotografier har samma inverkan på mig som bläddring i vissa illustrerade kokböcker: jag blir mätt. Jag behöver inte uppleva bildernas vyer och inredningar i verkligheten, inte leva lyxliv, inte resa någonstans, det räcker med att äta Snitts bilder med ögonen för att den där komfortabla mättnadskänslan ska infinna sig.

Dörrar står inbjudande halvöppna, utsikter öppnar bilderna utåt mot världen och speglingar för in omgivningen i bildytan – beprövade trick för att betraktarens blick ska känna sig välkommen. Men det är något i hur hon låter ljuset svepa över de äkta naturmaterialens knaggliga texturer som gör Ingalill Snitts bilder mer materiella och fysiskt påtagliga, mer intagliga och lättare att drömma sig in i jämfört med den stora massan av konkurrerande producenter av konsumtionsfotografi och inredningsutvik.

SUSANNE PAGOLD