Livet
Lennart Nilsson
Max Ström

I EN TREHUNDRASIDIG bildbibel betitlad Livet, presenterar Max Ströms bokförlag Lennart Nilssons enastående, numera klassiska bildsvit över människans tillblivelse från det ögonblick när spermien möter ägget till det att ett barn föds fram. Bilderna projiceras mot en svart bakgrund, i ett färgfyrverkeri som verkar direkt hämtat från en expressionistisk konstnärs palett. Innehållet i boken är komponerat som en saga, mycket pedagogiskt upplagd, med början i DNA-kromosomen och vidare över könshormonernas makalöst kristalliska form. Vi får sedan följa spermiernas väg genom livmodershalsen på väg mot sitt mål, det guldskimrande ägget. I det förestående mötet tar sedan människans utveckling fart över sidorna.

Att bläddra igenom dessa sidor (med det öga vars glänsande lins kan beskådas på bokens första sida) är en hisnande resa. Även om man tidigare sett en del av materialet är det oavbrutet häpnadsväckande att studera, särskilt vad gäller detaljerna. Tag till exempel det första klumpiga embryot till en fulländad hand eller närstudiet av ett tio veckor gammalt öga, outgrundligt som en uråldrig måne. Liknelsen med rymden är inte tagen ur luften. Associationerna går oavbrutet till stjärnhimlen, planetkropparna, jordens magma och solens ärrade yta. Kanske är den mänskliga kroppen skapad inte bara som Guds avbild, utan även Universums?

Med den perfektionistiska niten hos en gammal biologilärare fortsätter Lennart Nilsson genomgången av människokroppen; njurar, hjärta, muskler, hår, cancerceller och virus. Ingenting lämnas outforskat. Minsta lilla kromosom lyfts fram och belyses i sin magnifika egenart. Blir då människans väsen "avmystifierat" genom denna sakliga avbildning, som till så avgörande del är beroende av Lennart Nilssons tekniska landvinningar? Svaret är Nej. Det märkliga är att mysteriet människan bara blir allt outgrundligare vid betraktandet av dessa bilder. Den ohyggliga sinnrikhet med vilken varje enskild cell tycks konstruerad! Det är inte en robotliknande ingenjörsmänniska vi ser framför oss utan ett underverk. Går man tillräckligt djupt in i sakligheten finner man magin. En paradoxal sanning som går igen, inte bara i Lennart Nilssons fotografi, utan i all form av konstnärligt skapande. Att få se en känselkropp i huden där beröring registreras, avbildad som en virvlande blå sandstorm in mot labyrintens innersta kärna kan inte annat än väcka en häpen lycka över skönheten och oförutsägbarheten i livets fantastiska konstruktion.

Formgivningen av denna bok är stilenligt grandios. Korta, torra faktarader, utskrivna med liten grad, invid de dominanta bilderna, utgör en välbehövlig kontrast och balanserar betraktandet. I efterordet nämns kortfattat den "översättning", gjord i samarbete med Gillis Hääg, av bildernas gråskala till det färgfyrverkeri som strålar ut från bilderna. Här hade det varit intressant med ett mer ingående resonemang kring det arbetet. Själv kan jag ibland tycka att detta frossande i färg ibland blir för bländande och tar över på ett lite för dominant sätt. Hur skönt är det inte att tvätta ögonen och betrakta de mjuka gråa schatteringarna i boken enda svartvita bild: Lennart Nilssons första porträtt av ett foster. Skyddsomslagets omslagsbild av en man och en kvinna avbildade med värmekamera tillhör kanske inte de mest intressanta. Det lyfter jag hellre av och betraktar bilden av det blå ägget som svävar i sin inre rymd, tryckt på bokens själva pärm.

Boken avslutas med en intressant essä av forskaren Hans Wigzell som under många år samarbetat med Lennart Nilsson. Där beskrivs hur konstnärer ända sedan Leonardo da Vinci intresserat sig för den mänskliga kroppen både vetenskapligt och konstnärligt. Även om essän ibland känns alltför pretentiös när den envisas med att jämställa Leonardos verk med Nilssons, ligger det en poäng i att jämföra de båda herrarnas nyfikenhet och passion för vetande. I en kortare text beskriver bokens redaktör Mark Holborn den avancerade kamerautrustning som Lennart Nilsson själv forskat fram för att möjliggöra sina inträngande studier. Jag hade gärna läst mer om detta för att få inblick i hur själva fotograferingsakten varit möjlig att genomföra. Dessa fantasieggande fotografier av människans inre väcker betraktarens nyfikenhet – man vill veta mera om allt.

MARIE LUNDQUIST