Livets steg
Anders Ryman
Bokförlaget Max Ström

I BÖRJAN AV sin karriär som kulturantropolog fängslades Anders Ryman av av allt det som var annorlunda men lärde sig att vi människor i grunden är mycket lika. Sedermera blev han fotograf och intresset för olika kulturer, liksom för människans djupgående släktskap över kulturgränserna, har bestått.

I förordet till Livet steg skriver han: "En av de mest grundläggande kulturyttringarna, som definierar oss som människor, är vårt behov av riter och ceremonier. I alla kulturer, oasett hemvist på jorden eller hemvist på tillgång till nutidens moderniteter, har människan ett starkt behov av att markera de steg vi tar på livets väg, de tillfällen då vi passerar från en fas i livet till en annan." Han skildrar ett trettiotal livscykelriter och vill att läsaren ska fascineras av mångfalden, men ändå känna att det är mer som förenar än som skiljer oss änniskor åt.

Vid en första anblick blir det ändå det särskiljande och exotiska som propsar på uppmärksamhet. Kapitlen inleds med en miljöbild från den plats där riterna genomförs, och allt ser så normalt ut. Men sen blir det faktiskt exotiskt, i betydelsen att man ser något nytt och främmande vilket verkar annorlunda.

I Spanien firas Fiesta del Colacho, de nyföddas välsignelse, där flera dagars firande når höjdpunkten genom att alla födda under året ska läggas ut på madrasser och sedan ska "el colacho" hoppa längdhopp över dem. I Indonesien utför man tandfilning för att tona ner olika begär eller dåliga karaktärsdrag. Människan ska kunna visa upp en jämn tandrad annars släpps hon inte in i dödsriket när hon dör och kan inte återfödas. I Turkiet omskärs Yighit, 10 år, med familjen som intresserade åskådare med deltagande miner. På Madagaskar gör man ombegravningar. I Arizona firas Kaylas första menstruation med fyra dagars soluppgångsdans. Totalt skildras ett trettiotal livscykelriter.

Det högtidliga syns i många ansikten. Man klär sig fina, det är påkostat, det är fest, inga hemligheter, alla vet vad som händer. Dans, och därmed sång antar jag, är vanligt förekommande. Lite andefattig verkar studenten, som representerar något från Sverige.

Men när man läser boken blir det särskiljande mer dämpat och mera en bakgrund för egna reflektioner om hur lika-olika människor hanterar samma tillstånd. Det är en fin, fascinerande, mycket intressant och lärorik bok och jag skulle vilja påstå att just boken är den ultimata formen för en sådan berättelse.

Fotografiet underordnar sig motiven men det är klart att det inte går att undvika blicken från en utomstående, en registrerande person. Men Ryman värderar inte utan håller distans med ett journalistiskt öga. Och han har ju också något exceptionellt att berätta.

MARIE NILSSON