Mangrant/Play the man
Britt Marie Trensmar (foto)
Gudrun Schyman, Ted Hesselbom m. fl. (text)
Mangrant förlag

FÖR DRYGT två år sedan kom Britt Marie Trensmar förbi Galleri F48 i Stockholm med några bilder på nakna män. Trots att projektet inte var avslutat och hade uppenbara brister var reaktionen från de som arbetade på galleriet genast positiv. Vi tyckte det var värt att visa bilderna på galleriet framför allt för att skapa debatt kring hur synen på nakna män och kvinnor är och hur inlärda könsroller spelar en stor roll hos fotografer när de arbetar med nakna kroppar.

"Mangrant" hette utställningen, som till slut visades på Arbetets museum i våras och som blev en publiksuccé. Nu har projektet kommit i bokform med titeln Mangrant/Play the man. Jag visade boken för flera konstnärer av olika nationalitet i Barcelona: danskar, svenskar, brasilianare och naturligtvist katalaner. De flesta var överraskade och hade positiva kommentarer. De förstod genast ironin, det skämtsamma i Trensmars bilder.

Vad hade Britt Marie Trensmar för avsikt med att fotografera män på det sättet? En del kritiska röster påstår att det bara är en "provokation" eller "hämnd". Britt Mari Trensmars motargument är att hon främst vill göra vackra och sensuella bilder av vackra män och i andra hand ifrågasätta de stereotypa bilder av kvinnokroppen som vi blivit vana att se den i massmedia sedan decennier. Visst finns det en viss kluvenheten i detta resonemang.

Britt Marie argumenterar för att hon vill "upptäcka" sensualismen i mannens kroppslandskap på ett annorlunda sätt. Men hon hamnar i samma fälla som de flesta manliga fotografer när de fotograferar kvinnor… hon fokuserar på de manliga könsorganen. Alla män är unga, med vackra kroppar, fasta rumpor och med förhuden tillbakadragen. En del bilder gränsar till det patetiska, som snoppen i fiskakvariet eller en kvinnohand i näthandskar som tar på pungen medan hon samtidigt fotograferar med teleobjektiv. Man kan inte komma ifrån tanken att fotografens resonemang – medvetet eller omedvetet – är att manligheten sitter i penisen.

En annan aspekt som jag ställer mig frågande till är själva estetiken i projekten. Britt Marie säger att hon har blivit inspirerad av Helmut Newtons bilder på kvinnor. Där är kvinnorna kalla och distanserade, bilderna är tagna från ett voyeuristiskt perspektiv. Newton använder en raffinerad svart/vit teknik i exklusiva hotellmiljöer. När Britt Marie iscensätter bilderna väljer hon en estetik som är en blanding av pinuppor från 50-talet, flickkalendrar från 60-talet och Vecko-Revyns "rosa" verklighet.

I boken finns texter av flera välkända namn. En del av dessa texter lyfter fram intressanta frågor. Gudrun Schyman påstår att könen är politiska, en social konstruktion. Johan Ehrenberg berättar om reaktionerna hos främst män, när bilderna publicerades i tidningen ETC. Farnaz Arbabi berättar hur man blir uppfattad som man i Teheran. Ted Hesselbom kommer i direkt strid med Britt Marie och ställer kritiska frågor till det fotografiska projektet som i hög grad är gällande: "Männen blir för mig förlöjligade i dessa poseringar och tappar all sex appeal. Tillhör jag fel målgrupp? Har kvinnor som gillar män andra behov av hur en naken man ska framställas för att vara sexig? Jag snarare identifierar mig med dem än ser dem som objekt, känner mig löjlig och utelämnad i tramsiga positioner. Vill inte vara som de, trots att de är utrustade med det som jag borde gilla att spegla mig i; vältränade kroppar, vackra ansikten och väl tilltagna paket."

Trots dessa svagheter i Britt Maries projekt, gör det ironiska, det parodaxala och humoristiska i hennes bildspråk att både utställningen och boken blir intressanta och säkert kommer att bidra till en debatt om manlig och kvinnlig syn på nakna kroppar. När man bläddrar igenom boken kan man inte låta bli att lockas till ett gott skratt av hur löjlig kvinnlig sensualism har framställts i massmedia. Det absurda i våra konventioner blir avslöjade!

PATRICIO SALINAS