McCarren Park
Johan Markusson foto
Kajsa Sundin text
Le Buk

TROTS MÄNNISKOR och trafik i och kring McCarren Park är det tyst och ödsligt i Johan Markussons road-movie med samma titel. De få människor som figurerar skyndar alla förbi eller är upptagna med att vänta kring flyghallar och bussar.

Jag vet ju förstås inte att de trettio fotografierna kommer därifrån, men sammanhanget lockar mig att läsa så. Den enda text som finns i denna lilla novellbok är en kortkort minnesskildring av Kajsa Sundin från denna park. Det är en text med sorgsen underton, ett utsnitt mitt i någonting. Livet pågår, ingen början, inget slut. En sådan både förtätad och rapsodisk stämning är gemensam för både text och bild; fastän fotografierna, samtidigt obestruket bleka och mättade, bildar en värderingsfri fond för novellens människoliv i parken.

Fotosviterna kommer från resor: flyg, flygplatser, gator, vägar, broar, nya bilresor, snabba fordonsdetaljer, inkik på bakgårdar, snap-shots in i butiker, tomma gator, vägrenar, trottoarer och andra transportsträckor, stulna ögonkast när folk inte är medvetna om att de är fotograferade; ja motiv vanliga för genren. Men trots mängden motiv lär jag inte känna området, eller är det just på grund av alla olika transportmotiv: vi är ständigt på resande fot. Markusson skildrar en modern människas tillvaro i ständig rörelse. Eventuella upplevelser sker via farten, eller kanske är det mera allmänna föreställningar om resors möjligheter till upplevelser som spökar.

I McCarren Park finns inga redovisade upplevelser. Själva motiven är också var för sig helt ointressanta; det finns inte någon bild tror jag som tilltalar min fantasi på det sättet att jag blir nyfiken på hur det ser ut utanför bildrutan, vad som hänt innan eller möjligen skulle kunna inträffa. Trots denna uppenbara händelselöshet finns ändå mycket att betrakta i fotografierna. Markussons formspråk med linjer i samarbete med färg som alltid riktar sig någonstans – ibland i samarbete men lika ofta som motsättningar, bildar spänningstillstånd som gör att jag både kan vila i fotografierna och gärna återkommer till dem.

Bilderna kunde ha varit fotograferade på många andra platser i västvärlden; de utgör en del av en slags internationell gemensam bakgrundsfond, både hemtam och distanserad. Jag som har en tendens att smälta för dylika motiv kommer till slut ändå på mig med att undra hur många fler fotograferade bakgårdar det är möjligt att ta in. Särskilt när de, som i McCarren Park, likaväl kunde ha legat någon helt annan stans.

MARIE NILSSON