Nästa år tar vi guld, morsan En bok om IFK Norrköping
Brita Nordholm (foto)
Magnus Nilsson (text)
Gullers Förlag

FÖRST UMGÅS jag enbart med Brita Nordholms foton. Det tål de. Nordholm har verkligen gått in för att spegla alla de olika känslor och situationer som kan uppstå i och omkring ett fotbollslag: Vardagsslitet på träningen, dramatiken på plan, stämningen på läktaren, skadorna, idoldyrkan, taktiksnacket, kamratskapet, vinnarglädjen o.s.v. Första tredjedelen av boken är i svartvitt, resten i färg. Jag vet inte om det är ett medvetet val eller sätt spara lite grann på tryckkostnaderna (fast idag är det väl inte någon större prisskillnad). Hur som helst, Nordholms raka, handfasta bildberättande gör sig faktiskt bättre i färg.

Och ju mer jag tittar på dessa bilder, desto mer fascinerad blir jag. För samtidigt som Nordholm fångar närmast arketypiska känslouttryck med sin kamera, så finns där samtidigt mycket personlighet. Denna till synes "konstlösa", realistiska estetik, visar sig för varje genombläddring bli alltmer laddad, genomkomponerad och uttrycksfull. Brita Nordholm är helt enkelt en riktigt bra fotograf! En utmärkt bildförteckning i slutet av boken anger exakt var bilderna är tagna och vilka som är med.

Parallellt med bilderna löper dramatikern och skådespelaren Magnus "Mankan" Nilssons text. Den har vid första påseende inte så mycket med bilderna att göra, utan är en helt egen berättelse om Magnus Nilssons barndom, hans far (Nilsson skrev manus till filmen Min store tjocke far) och hans mor, Elmer Diktonius, Bach och en del annat som redan finns på "Mankans" planhalva. Förutom IFK Norrköping, naturligtvis. Det är en gripande, kärleksfull berättelse som alltså lever ett slags eget liv mitt bland alla fotbollsbilderna. Men det funkar på något märkligt sätt alldeles utmärkt!

Och ur dessa två skilda berättelser, som stundtals varsamt vidrör varandra, uppstår en djupt sympatisk helhet. Magnus Nilsson gör flera intressanta iakttagelser om både likheter och skillnader mellan skådespeleri och fotboll. "Bohemerna, som går sin egen väg på plan, älskar vi extra. Dom tycks göra nåt som vi inte gör, som teatern är för snäv och begränsad för att tillåta", skriver han bland annat. För liksom skådespelaren måste hålla sig till pjäsen i sin rollgestaltning, så måste fotbollsspelaren hålla sig till reglerna, laget och taktiken. Men en del av fotbollens magi är just att den samtidigt tillåter denna frihet – att göra det omöjliga. "För skådespelare, inklusive mig, är fotbollsspelare gudar. Och vi återskapar deras magiska aura genom att berätta om dom. Hur dom tänkte, när dom inte tänkte. Till exempel Zlatans mål mot Italien, eller Ralf Edströms mål mot Västtyskland, eller Kurre Hamrins mål mot samma land i VM 58."

Tillbaka till fotografen. Magnus Nilsson berättar om en "tyst kontakt" som omedelbart uppstod när han träffade Brita Nordholm. Hennes ögon "bär på en livsinsikt, nåt man inte kan ta på, det bara finns där". Så är det. Brita Nordholms foto hämtar kraft ur hennes insikter. Det är ett strålande, starkt reportage hon gjort, som andas ett slags solidarisk självklarhet.

Om IFK Norrköping tar guld nästa år är däremot ingen självklarhet. Men boken finns där.

DICK SCHYBERG