Jag har numera slutat läsa glossy modemagasin, av två anledningar. Dels för att de är fulla med tråkiga bilder på alldeles för unga barn. Dels för att alla dessa shoppingtips inte längre säger mig något om vad skönhet är, eller skulle kunna vara.
Och jag verkar inte vara den enda som har tröttnat.

Förra året rasade försäljningen för Elle i USA, Harper's Bazaar, Vogue och Glamour, alla de blaskor som just riktar sig till modeintresserade kvinnor. Konkurrensen från trendiga modebloggar på nätet är förstås en orsak. Men handlar det inte också om att vi helt enkelt har tröttnat på alla dessa halvöppna putmunnar, de fåniga lolitaposerna, de anorektiska revbenskropparna, på lyxkonsumtionen och de pornografiska och rasistiska klichéer som modebranschen tycks ha fastnat i?

Enligt folk med insyn gör hårdare krav från annonsörer att redaktioner i dag sällan vågar bryta mot konventionerna. Dessutom är hunsade fotografer rädda för att gå miste om värdefulla reklamkontrakt, och rättar sig snällt i leden.

Därför är det hoppfullt att bläddra i nya fotoboken No Fashion, please! För vem skulle göra uppror mot Anna Wintours och Karl Lagerfelds imperium, om inte konsten gjorde det?

No Fashion, please! visades först som utställning på Kunsthalle i Wien i vintras, men katalogen funkar bra även på egen hand. Här presenteras ett 20-tal fotografer och bildskapare, en del med bakgrund i modebranschen, till exempel Bruce Weber, anlitad av såväl Dior som Calvin Klein, eller trendiga Viviane Sassen. Andra är performanceartister och kroppskonstnärer. Även en och annan dokumentärfotograf finns med, som Sanda Mann, som bland annat tagit snapshots av den fula baksidan i modemetropolerna Rom och Paris.

Gemensamt är att alla tänjer på regler och normer för hur kroppar ska se ut, och för vilka kläder vi ska sätta på dem. Eller ta av dem, snarare. I många av dessa alternativa modereportage är modellerna nämligen spritt språngande näck, barbröstade eller klädda i genomskinliga nylonstrumpbyxor med blottade skrev, till exempel hos Tracey Baran och Jeff Bark.

Men det är befriande oporriga bilder. Till skillnad från ökända snuskfotografer som Terry Richardson gör de nakenheten helt avsexualiserad. Kropparna är inte perfekta, deras skavanker inte bortretuscherade. Människor blottas i all sin vanlighet, med hängbröst, håriga ryggar och ölmagar, som om huden vore en pansardräkt mot omvärlden. 

Märkligt nog är det snarare de fullt påklädda kvinnorna som verkar mest nakna och försvarslösa här – ta Izima Kaorus überromantiska bilder av glamourösa lik i Alexander McQueen-couture, som verkar ha stylats ända in i döden.

 Nej, det är inte första gången någon ondgör sig över de förtryckande utseendeidealen. Men skillnaden är att kritiken denna gång inte riktar sig mot modebranschens ytlighet. Tvärtom. Fotograferna i No Fashion, please!omfamnar ytan, i snygga och högglansiga bilder, inspirerade av reklamens känsla för detaljer, förföriska estetik och raffinerade postproduktion.

Man ska snarare se dessa bilder som hyllningar till den defekta, vackra och utseendefixerade människan.

I en offentlighet som domineras av framgångsrika kändisar som redan har allt – pengar, vänner, naturligt vita tänder, blankt hår och en vinnande cheerleaderutstrålning - tar bildskaparna i No Fashion, please! oss tillbaka till en grundläggande idé om mode som ett forum för freaks.

För oss som är lite för långa, för tjocka eller bisarra. Påfågelmänniskorna, som överskrider gränser för kön, klass och etnicitet med alldeles för mycket smink och en galen polyesteroutfit.

 Få har gjort det bättre än Leigh Bowery, den excentriska 80-talsikonen som ifrågasatte de konservativa skönhetsidealen i Thatchererans London, och inspirerade såväl Boy George som modehuset Commes des Garcons. Här publiceras några av de över 200 porträtt som han skapade i samarbete med fotografen Fergus Greer, där Bowery leker med klassiskt poserande och säregen barockstyling.

Ett annat exempel är den exhibitionistiska transan Steven Cohen, känd för att bland annat ha promenerat mellan Wall street och Ground Zero i New York iklädd ett par pumps med skyhöga dödskalleklackar (alltsammans dokumenterat av fotografen Marianne Greber).

Det är konstnärer som på allvar ställer frågor kring fåfänga och förgänglighet, begär, sexualitet och smak. De behövs mer än någonsin idag, när kommersiella krafter fortsätter att kräva modebilder på 13-åriga, pinnsmala flickor utan karaktär.

 Natalia Kazmierska

No Fashion, please! Photography between gender and lifestyle.
Gerald A. Matt, Peter Weiermair
Kunstahalle Wien/Verlag für moderne Kunst