Pema från Bhutan
Christina Sjögren (foto), Ewa Jacobsson (text)
LL-förlaget

Yo-chan från Matsue I Japan
Sten Lundberg
LL-förlaget

I DEN AMBITIÖSA serien Barn i världen kommer två berättelser från Asien.

Tolvårige Yo-chan från Japan porträtteras av Sten Lundberg. Det är en kille som är lätt att följa och känna sympati för; till detta bidrar både repliker och fotografier. Yo-chan bor med sin familj i staden Matsue, läser mangaserier, älskar nudlar, kyckling och ris, leker med sina kompisar, får ont i magen innan proven i skolan. Det är överhuvudtaget lätt att identifiera sig med hans liv som inte i grunden är särskilt olikt det västerländska barn har, bortsett från matvanor och inredningsdetaljer.

Sten Lundberg verkar ha lyckats smälta in i omgivningen: ingen av de porträtterade verkar besvärad av hans närvaro utan vardagen pågår för fullt, även när det handlar om japanska vanor och japansk skola.

Från det lilla kungadömet Bhutan, som ligger bland bergen i Himalaya, kommer berättelsen om Pema, som också är tolv år. Utifrån Ewa Jacobssons text verkar Pema vara en ganska präktig person, men Christina Sjögrens bilder visar både en busig flicka och en stillsam ung dam. Kläderna gör sitt till: nationaldräkten kira är ett långt tyg som viras till en fotsida kjol och bidrar till intrycket av Pemas vuxenhet. Men när hon leker är hon och kompisarna klädda och ser ut som vilka tonåringar som helst. De mimar efter Christina Alguilera och Britney Spears som alla flickor jorden runt.

Via Pema får man veta att det till exempel är förbjudet med plastpåsar, officiellt är de flesta klädda i nationaldräkt, man har lärardag i skolan och då bjuds lärarna på tårta och alla är extra snälla. Nationaldjuret taki ser ut som en korsning mellan ko och get. Det hade varit roligt att få veta ännu mer om seder och kultur i det relativt okända kungadömet (någon liten övergripande landspresentation hade inte varit fel: jag googlar fram att det tidigare varit isolerat, är numera öppnare men man slår vakt om den traditionella kulturen).

Det är ingen märkvärdig fotografi i någon av böckerna men bilderna är ändamålsenliga och helt okej reportagebilder. Men man hoppar inga glädjeskutt av hur bildbehandlingen är gjord; allsom oftast slarvas det med denna i LL-produktioner. Egentligen finns det ingen anledning att det skulle vara så för jag antar att förlaget inte backar på ambitionsnivån när det gäller arbetet med författande och redigering.

MARIE NILSSON