Sign
Åke Hedström, Gerry Johansson, Tuija Lindström, Georg Oddner, Tom Sandberg, Gunnar Smoliansky (foto)
Sune Nordgren (red och text)
Choice Hotels Scandinavia / Kalejdoskop

NÄR Sune Nordgren fick uppdraget att välja ut konstverk till Clarion Sign Hotel i Stockholm bestämde han sig för att inte söka kontraster eller nya kreativa riktningar utan hellre försöka tillföra ”kvaliteter” som kunde matcha hotellets designkoncept och möbler. Det förklarar han på engelska i förordet till Sign, en stor och glansig fotobok som visar resultatet av hans urvalsprocess: 123 svartvita bilder tagna under perioden 1955–2007 av sex nordiska fotografer – fem män och en kvinna. Texten avslutas med Sune Nordgrens försäkran att de medverkande fotograferna redan har eller snart kommer att besitta liknande tidlösa kvaliteter som hotellets möbler.

Jag hoppade till när jag läste det. Som om fotografer och fotografiska bilder skulle vara jämförbara med möbler, ja som om konstverk också vore designade produkter.

Men det finns samtidigt något naivt och oemotståndligt troskyldigt över bokens estetiska tilltal som för en tillbaka till det svenska 1980-talets fotografi och till soliga minnen av Planket-utställningar i Stockholm. Tillbaka till en svunnen, för-digital tid som brukar omtalas som "ytans decennium" men som nu verkar oskuldsfull och både dokumentär- och konstnärsromantisk i jämförelse med samtidens krassa ekonomism.

Ta Georg Oddners bild av en dansande sjöman i Kiev 1955 till exempel. Titta på tilliten i sjömannens blick och hållning! Vem ler lika frimodigt mot en kamera idag när det kan finnas övervakande kameraögon överallt och vilken fotoamatör som helst med digitalkamera i mobiltelefonen kan sprida sina fotografier globalt via internet? Några knapptryck bara och ett taffligt fotograferat ögonblick kan bli oförglömligt i betydelsen tekniskt omöjligt att sudda ut från internet.

När Georg Oddner (1923-2007) tog fotografiet i dåvarande Sovjetunionen hade det ännu inte blivit självklart att ställa frågan om sjömannen och hans danspartner hade gett tillstånd till att bli använda i reklam för ett hotell i Stockholm. Nu, ett drygt halvsekel senare, är det inte ovanligt att kringresande fotografer har med sig färdiga kontrakt som alla som ställer upp på bild får fylla i och skriva under på att de frånsäger sig bildrättigheterna till sina ansikten, och eventuellt också till fastigheter, miljöer och konstverk som syns i bildrutan. Konstigt nog lär det fortfarande finnas människor som går med på att synas i bild utan ekonomisk ersättning och utan att ha en aning om i vilka sammanhang bilderna kommer att användas.

Eventuellt är det en känsla av delaktighet, ja någonting i bilderna som ger intryck av motivens fulla och fria deltagande i skapandet av fotografier, som får människornas ansikten på Georg Oddners, Åke Hedströms (född 1932) och Tuija Lindströms (född 1950) fotografier i boken att sticka ut i och skilja sig från samtidsbruset. Medan den norske fotografen Tom Sandbergs (född 1953) genremässigt närbesläktade bilder framstår som mer tidsenliga i bemärkelsen juridiskt garderade därför att motiv/fotomodeller är kamouflerade, skyddade, oigenkännliga.

De flesta av Gerry Johanssons (född 1945) och Gunnar Smolianskys (född 1933) bidrag i boken är av den art som av bildbyråer säljs som "arkivbilder", bilder som är starka och intressanta nog att stå för sig själva utan närmare angivelser om var, när och varför de är tagna och som går att använda till lite av varje utan att lämna ut någon och utan juridiska konsekvenser. Det gör dem inte mindre värdefulla, dessa stillsamt snöiga landskap, vemodigt belysta byggnader och melankoliskt mörka utsnitt av natur.

För mig som betraktare spelar det ingen större roll om exempelvis Smolianskys fantastiskt vackra naturdetaljer skulle vara designade som konstverk för att ställas ut på gallerier, säljas till samlare, användas som soffkonst eller för att dra in pengar som arkivbilder via bildbyråer. Oavsett sammanhang har särskilt mörkret i hans utsnitt av rötter, stenar, vattenytor och trädstammar en hypnotiskt lockande dragningskraft: det känns som om ens tankar kunde komma undan, sjunka ner och vila sig i bildernas skuggiga glipor, virvlar och håligheter.

Men arkivbildskänslan är också bokens svaghet. Detta är en "curejtad" samling fotografier, utvalda för att passa in i någon annans berättelse under ett löst hållet svartvitt nordiskt tema. En billighetslösning förmodligen, jämfört med att lägga ut uppdrag, och en utmärkt förevändning för att samla och trycka ett antal vackra svartvita fotografier från förr. Det är en bok som väcker nostalgi, ungefär som när vissa rockklassiker spelas i radio.

SUSANNE PAGOLD