I Folkets park i Malmö fanns förr en clown som när han gjorde sina knasiga nummer höll fram händerna och sa ”häpp!” med ett ansiktsuttryck som om utfallet av de egna tricken vore makalöst överraskande också för honom. De fotografier där Tova Mozard inkluderat sig själv får mig att tänka på detta ”häpp”. Fast i hennes fall är det utan utropstecken. Mozards kroppshållning och ansikte förmedlar en lågmäld förundran över den bildvärld hon själv skapat: ”Häpp”, tycks hon säga, se här en oväntad bit av världen. 

En värld som innehåller Stig Larsson till exempel. Som ett av mina favoritfotografier i serien, På teatern, gör. Hur har författaren hamnat där?! Sammanhanget får Larsson att kännas som den stora lisebergskaninen på Liseberg, självklar men ändå absurd och just den dubbelheten är en Mozardsk specialitet. Larsson är ju något av en kvinnokännare som uttalat sig om vaginors PH-värden i både litteratur och, hur märkligt det än låter, debatt. Känner ni till begreppet ”den manliga blicken”, som innebär att kvinnor objektifieras i film och på fotografi? Mozard utsätter Larsson för den ”kvinnliga blicken”, hon stirrar ner honom från sidan utan att han vet om det, förvandlar honom till provexemplar av ”manligt geni” och platsen, en teatersalong klädd i plast på grund av renovering, blir en kommentar till Mozards blick. Hon avslöjar Larsson och upprättar en ny balans genom att vända blicken från kvinnan till mannen. 

Samma nyans av feminism, berättad på ett snyggt och underhållande vis (det menar jag som något bra) är fotografiet De unga vid graven. Mozard och en man står lutade mot ett träd. Eller nej, det är som om trädet är magnetiskt och har dragit dem båda till sig. Platsen är kyrkogården i Montparnasse, framför Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoirs grav. Åter lyckas konstnären med banala symboler, väl valda platser och Twin Peaks-märkligheter framställa något sofistikerat. Tro nu inte att Mozards motivvärld består av självporträtt, dels är hon inte sig själv i bilderna utan en karaktär och verken med henne är färre än de utan. 

 Recensioner av Mozard handlar ofta om de olika sätten hon är bra på och den här är inget undantag. Trots en floskelaktig estetik, en americana-värld mellan Edward Hopper och David Lynch, är utförandet så innerligt och egensinnigt att inget blir till gimmicks. Och i vår tid, där Photoshop kan skapa vilken magi som helst, är hennes verk befriande. Hon bygger en förtrollande stämning av dokumentära klotsar – hon väljer fram sin värld ur den riktiga. Och ljuset; Mozard har det som ingen god fotograf klarar sig utan, hon behärskar sitt medium och har en utmärkt förståelse för ljus. 

Boken heter Ghost Light och så gör även en av bilderna i serien, den föreställer en tom teater. Ghost Light kallas det ljus som hålls tänt på teatern för att folk ska slippa snubbla in i mörker om de är först på plats – ofta ett lysrör som också håller spökena sällskap. Teater är ett tema för Mozard men också en konstform som ligger hennes sätt att arbeta nära. I boken finns ett samtal mellan Mozard och dramatikern Susanne Osten. ”Jag som är teatermänniska försöker hela tiden ta mig ur det teatrala till andra vägar för att komma åt det teatrala” säger Osten. Ja, precis! Mozards persongalleri är klichéer: clownen, barsångerskan, den unga kvinnan, den medelålders mannen, men Mozard fyller stereotyperna med innehåll. Resultatet blir en upplevelse av ultraverklighet, ”Det är som att de är några slags tydliga figurer i ett gränsland” säger Mozard om dem hon avbildar. 

Ända sedan Mozard gick ut Malmö konsthögskola har jag förknippat hennes arbete med löftesrikhet. Som om hon är en av de fotograferna som alltid är på uppgång. Hon experimenterar, fotografiet tycks vara något lustfyllt för henne, kärleken till att få se något på bild märks av. Jag har en känsla av att plötsligt en dag kommer jag bara stå där och wow! så har Mozard tagit det bästa fotot någonsin. 

 Jenny Maria Nilsson