Tråkiga vykort
Jeppe Wikström (red)
Bokförlaget Max Ström

Kort om stan
Harald Norbelie
Bäckströms

Gamla Solna-vykort berättar
Paul Gustafsson
Bäckströms

FLERA UTLÄNDSKA utgåvor som har samlat trista vykort har blivit massiva försäljningsframgångar. De flesta har innehållit vykort från modernismens glansdagar. Oftast har de varit människofattiga och ödsliga och på byggnader som ingen idag vill kännas vid. Utmärkande för de bästa samlingarna har varit ett konsekvent urval. Alla vykort nöter in en och samma slags bild, så att upprepningen blir själva behållningen.

Tråkiga vykort, som är den första svenska samlingen i genren, känns emellertid svajig och inkonsekvent. För jag börjar ganska snart att ifrågasätta vad som gör just de vykort som valts ut tristare än andra. Motiviskt spretar de åt flera olika håll: ibland med, ibland utan människor, ibland arrangerade miljöer, ibland genuina, ibland intressant modernistisk arkitektur, ibland inte osv.

Sammantaget ger vykorten – de flesta från 50- och 60-talet – ett lite ofokuserat men vemodigt och smålustigt intryck av ett folkhem som verkligen trodde på moderna framsteg och som var stolt in till förbannelse. Idag är det väldigt lätt att betrakta vykorten med ett ironiskt hånflin, oförstående, distanserat. Men jag kan inte komma ifrån att de har något gripande över sig. För de hade inte kommit till utan en stark och obotlig tro på ett samhälle under frammarsch. Som det från produktionshallen på Livia Fabriken på Lidingö, eller maskinsalen i Stornorrfors kraftstation, eller Metro Allivs på Brommaplan, eller Södra Ytongfabriken i Hällabrottet.

Glappet mellan dåtidens tro på sitt samhälle och vårt oförstående inför detsamma idag borde ha varit samlingens nerv. Det skulla ha fått den att oroa lika mycket som att roa. Tråkiga vykort är klart bättre på det senare. Några inslag tycks medtagna bara för att locka fram ett skratt. Som de med taffligt inmonterade isbjörnar från Luleå. De är inte tidsypiska, utan bara tramsiga, precis som dagens motsvarigheter. Det är ändå ett medvetet estetiskt urval som redaktören Jeppe Wikström har gjort. Vykort framstår som en speciell genre som stöper verkligheten i en enhetlig och snäv form.

I Kort om stan är de vykortsliknande bilderna däremot långtifrån medvetet presenterade som ett vinklat och tillspetsat sätt att se på miljöer. I stället framställs bilden som en sann och objektiv utsaga av verkligheten. Motiven är allt. Därför förväntar jag mig sakliga utläggningar om dem. Men ju mer jag läser Harald Norbelies anekdoter till bilderna (som mestadels är tagna runt förra sekelskiftet) desto mer stör jag mig på ett kåserande tilltal.

Mycket tangerar nonsens. Historiska fakta strör Norbelie omkring i små lagomduttar. Glappet mellan bild och text finns ständigt. Bilderna behandlas närmast som en förevändning för att smyga in en fyrkantig stadssyn. Han smörjer de grupper som värnar för en ringled och historiskt bevarande och bagatelliserar moderna tillskott som Kulturhuset.

Paul Gustafsson är en torftigare skribent än Norbelie i Gamla Solna-vykort berättar. Trots det föredrar jag honom. Han håller sig nära vykorten, koncentrerar sig på vad de visar. Vykorten ger ett brett panorama över Solna innan modernismen stökade om allt. Att boken är grafiskt amatörmässig är inte direkt störande, snarare charmigt i sammanhanget. Det viktiga är vykorten.

TOMAS LAURI