Utan slut
Joakim Eneroth
Journal

DEN TEXTLÖSA fotoboken är en ovanlig genre i Sverige i dag. Åtminstone när den som Utan slut bygger på ett slags privat berättande; ett poetiskt drag som var betydligt vanligare för sisådär två decennier sedan. Tankarna far till exempel iväg till "Bländande bilder", som visades på Fotografiska Museet 1981 (katalogen kan man med lite tur rota fram på ett antikvariat). Anledningen är först och främst känslan av att det är en väldigt privat sfär Joakim Eneroth ger oss tillträde till. Förhållningssättet, mer än bilderna, får mig att uppfatta bildsviten som ett utdrag ur en dagbok. Eller kanske ska man kalla det lägesrapport, med bilder på det som engagerar Joakim Eneroth och som verkar stå honom nära: här finns nedslag bland äldre människor, punkare, asiatiska munkar och, vad ska man kalla det, intima miljöer. Några nakna kvinnor (möjligen samma kvinna), något par som älskar i en soffa.

Men en annan anledning till att mina tankar går till 1980-talets fotografiska värld är den gåtfullhet som ligger som ett täcke över Utan slut. Det finns ingen självklar väg in i bildsviten, inte ens efter att ha sett den tillhörande utställningen (på Kulturhuset i Stockholm hösten 2003).

Associationerna stannar i och för sig inte vid 1980-talet, utan går även till en förhållandevis nyutgiven bok: "Från en tid" av Tina Enghoff. Även den från Journal, och även den en bok med ganska litet format, fylld av mestadels murrigt småmörka bilder med ett till synes privat tema. Eneroths bok är emellertid brokigare, med bilder i såväl svartvitt som färg.

En av de få vägledningarna in i materialet finns i början av boken, där den beskrivs som "en koan". Där gick min allmänbildning bet, och efter att ha vänt mig till Nationalencyklopedin vet jag att det är ett "gåtfullt paradoxalt uttryck eller fras som används i zenbuddhismen". Att hjälpa läsaren på traven med en så kryptisk hänvisning är enbart att göra en björntjänst.
Vilket är synd. För det här är en otroligt stark bildsvit. Stärkt av det som till en början skapar gåtor: många av bilderna är kraftigt manipulerade, eller har starka korneffekter. Utan att det har slagit över i effektsökeri. Bearbetningen gör istället den fotografiska dimensionen starkare, så att bilderna blir något mer än det de föreställer.

Allra mest lockande att bege sig in i är de väldigt avlånga svartvita panoramabilderna, som verkar vara gjord med någon ruff hålkamerateknik. Det är breda tablåer med ett innehåll som vibrerar, som ropar på att bli avläst och uppfattat. Människor finns med någonstans i bilderna, men vilka de är framgår inte. Inte heller var de befinner sig. Häri ligger lockelsen, att utifrån ledtrådarna bygga vidare och på egen hand skapa den slutliga bilden.
Det är alltså inte i första hand i motiven och berättelsen som styrkan i boken finns, utan den grund han lägger för betraktaren. Han är ganska hemlig, mystifierande, men lämnar tillräckligt mycket ingångar för att man ska lockas in i bildvärlden.

Innehållet är snarast en stämning, en behållare som man själv fyller med innehåll. Vill man ha allt serverat ska man undvika den här boken. Vill man däremot brottas lite med bilder, och bygga en del själv i betraktandet, ska man definitivt ta sig an den.

PETER WIKLUND