Redaktionellt | 30 Maj 2018 | Magnus Bons

Abstrakt på Tate Modern

Magnus Bons har varit i London och sett utställningen Shape of Light på Tate Modern om det abstrakta fotografiets 100 åriga historia. En utpräglat grafisk världsbild växer fram, skriver han.

Abstrakt på Tate Modern Foto: Tate Modern

Shape of Light, Tate Modern, 2018

I sal efter sal på Tate Modern i London hänger små svartvita fotografier inom glas och ram, klassiskt arrangerade i grupper på väggen. Motiven löper samman och rör sig inom ett avgränsat område. Vi ser hur likartade texturer av olika material upprepar sig i bild efter bild. Här finns åtskilliga veckade, vridna och perspektiviska utsnitt. Och ett stort antal grafiska mönster och skuggformer som skapats direkt på fotopappret, samt mängder av blixtrande linjer som breder ut sig likt nervtrådar och många utdragna nakna kroppar och abstraherade (kvinno)landskap.

Foto: Luo Bonian

Å ena sidan är utställningen Shape of Light, som handlar om förhållandet mellan abstrakt fotografi och abstrakt konst under 100 år, en rätt jämngrå upplevelse. Och det är lite märkligt, med tanke på att många av fotografierna präglas av starka kontraster mellan ljus och mörker. Här finns en uppsjö av bilder som genom historien bokstavligen har skrivits med ljus – utan användning av en kamera – och deras utseenden påminner starkt om varandra. Om det beror på en begränsning i fotografiets natur eller på fotografernas besläktade intressen låter jag vara osagt.

Å andra sidan innehåller Shape of Light en stor mängd intressanta och fascinerande fotografier – och inte bara som enskilda historiska objekt, utan också som fantasieggande bilder för vår samtid. En sorts urbild utgör László Moholy-Nagys fotogram från mitten av 1920-talet, som med sitt intima format och dunkla formspråk kom att sätta tonen för många av de senare kollegornas verk. Hans spöklika skuggor i lager på lager kan påminna om arkitektoniska planer över drömda huskroppar.

I utställningens sista rum, bland fotografer som är verksamma idag, möter vi Thomas Ruffs enorma digitala fotogram som på många sätt är förvillande likt – och en tydlig hyllning till – föregångaren Moholy-Nagy. Trots stora skillnader i format och fotografisk teknik binder de två konstnärernas verk ihop utställningens sekellånga tidsspann.

“K VII” 1922 av Laszlo Moholy-Nagy (1895-1946)

En målning av Moholy-Nagy finns också med bland hans fotografier och visar att han arbetade parallellt med samma formfrågor i båda teknikerna. Varje sal innehåller liknande möjligheter till jämförelser, men eftersom målningarna nästan alltid är större framstår de som en sorts rättesnören som fotografierna kopierar. Och så är det väl också, för i början av 1900-talet ansågs ju måleriet vara det ledande mediet.

Men förflyttningar mellan fotografi och måleri kan göras med olika resultat som följd. Utställningen visar att fotografen Marta Hoepffner översatte Vasilij Kandinskijs lekfulla former rakt av, medan Pierre Dubreil försökte göra en egen tolkning av Picassos kubism.

Man Ray: Unconcerned Photograph 1959

Spännande saker händer med fotografin när Brassaï 1933 fotar sina ”oavsiktliga skulpturer” av tuggade tuggummin och hoprullade papperslappar, och när Man Ray i slutet av 1950-talet gör sviten ”Unconcerned Photographs” – likgiltiga fotografier ungefär – enbart genom att nonchalant svänga lite med kameran. Hans ”motiv” fångar suddiga kuddar, möbler och dagstidningar, i dubblerade förskjutningar. Slumpartat skapade eller upphittade former tycks befinna sig nära ett fotografisk fokus.

Installationsbild, Tate.

Sedan kommer en störtflod av de där materialstrukturerna, som jag nämnde tidigare. Textilier, strumpbyxor och spåren i en LP-skiva. Fläckar av olika vätskor, flagnande färg och tegelpannor. Hur kul är det egentligen i längden att mötas av tekniskt perfekta fotografier? Exemplen är helt enkelt alldeles för många och alltför lika och blir efter hand allt mer ointressanta. Som besökare kippar jag efter luft.

En utpräglat grafisk världsbild växer fram, men en som lämnar själva verkligheten utanför bilden. Ett rum med 1960-talets optiska experiment avlöses av 1970-talets torra konceptualism. Av samhällets pågående omvälvningar syns inga spår. Ligger de kanske utanför temat här? Eller är det så att utställningen i själva verket ger ett annat perspektiv på ”det verkliga” genom sitt till synes världsfrånvända och nördiga djupborrande i den abstrakta bilden?

Magnus Bons

Shape of Light visas på Tate Modern 2 maj – 14 oktober 2018