Evelyn Bencicova gillar inte riktigt att hennes namn ska stå ensamt på väggen på Fotografiska där hon visar utställningen Merror.
-Jag har problem att säga att det här är bara min utställning, jag har så många att tacka för att de här bilderna och filmerna blivit gjorda, säger hon.

Hon är född 1992 i Bratislava, Slovakien, bosatt i Berlin, går på konstskola i Wien och är samtidigt verksam som kommersiell fotograf.
-Ja, jag måste ju tjäna pengar så jag arbetar mycket också. Men det är bra för det kommersiella arbetet har lärt mig att nå ut med mitt skapande. Jag vill att det visuella och det konceptuella ska mötas i mina bilder. Och jag tror på mötet, vill verkligen kommunicera så mycket jag kan, både med alla dem jag skapar bilderna och filmerna med och med publiken, säger hon.

Evelyn Bencicova ser sig inte i första hand som fotograf utan som ett slags visuell storyteller, visst finns det personliga berättelser bakom en del av hennes verk men hon är mer intresserad av de universella spåren och det publiken själv läser in. När jag träffar henne dagen innan vernissage funderar hon över om hon ska skriva ut titlarna på verken, hjälper hon publiken genom att ge verken namn eller ska hon låta oss skapa egna berättelser. Hur många nycklar ska vi få?

En bild som föreställer en ung kvinna med rakat huvud som kramar en siameskatt är ett verk som betyder mycket för henne.
– Med den bilden förstod jag vad jag kunde göra med mitt fotograferande. Jag hade en idé om att gestalta närhet och empati och testade tillsammans med min vän och plötsligt hände ”det”, jag såg jag ögonblicket då bilden blev till.

I serien Asymptote ser vi olika grupper av människor konformt klädda i storskaliga (slovakiska) rum som simhallar och en gammal tevestation. Här har hon tillsammans med Adam Csoka Keller gestaltat fiktiva scener från det kommunistiska Slovakien, de gamla socialistiska monumenten står kvar tappade på mening efter att Sovjet upplöstes. Människan är lydig och den ena är den andra lik.
-Och sedan blev vi fria men vi är förstås lika fångade och konformistiska i det kapitalistiska systemet, säger hon.

Den personligt färgade bildserien Alice föreställer en ung ensam kvinna som befinner sig i en kaklad steril miljö, kvinnan är ett alter ego. Bencicova har tidigare brottats med psykisk ohälsa och varit inlagd på en klinik.
-Jag blev sjukdomsförklarad för att jag tänkte för mycket, det är galet, säger hon.
Men det handlar inte bara om henne utan om en resa i underlandet, därav titeln Alice.

Bencicova utstrålar en stark energi och beskriver sig på ett ödmjukt sätt: en person som är på väg, mitt i en konstnärlig process och vem vet vad hon hittar på härnäst, men samtidigt har hon en ovanligt tydlig röst och står stadigt i att detta är en retrospektiv utställning, vilket är ovanligt kaxigt i hennes ålder. Varför kallar hon då utställningen ”Merror”? Mirror för att vi ska spegla oss själva i hennes berättelser, och Error för att det aldrig blir som man tänkt sig, det blir aldrig helt perfekt.

Evelyn Bencicova visar  ”Merror” på Fotografiska 15 juni – 23 september 2018 

Läs mer