Det här med kändisar på väggen

Inte för att jag vurmar särskilt för genren utan för att det finns en marknad för det än så länge och för att framgång verkar ha lika mycket med nätverk att göra som att eventuellt besitta ett inre geni. Enkelt uttryckt: Med många kända (och förstås gärna rika) vänner är det lättare att slå sig fram jämfört med när man hänger runt med okända och fattiga. Och glöm inte att fotografera vänner, brukar jag tillägga. För när din kompis blir känd i framtiden kan du kanske göra dig en hacka. Rolf Adlercreutz, som fotograferade en ung David Bowie under tidigt 70-tal, har berättat att han har tjänat bra på den under årens lopp. Den förtjusande bilden togs under en tid då artister inte kurerade bilden av sig själva lika hårt. Det finns förstås många exempel på helt fantastiska porträtt. Ingen mer nämnd och ingen glömd. Ni vet vilka ni är.

Men samtidigt: ”Ska vi behöva glo på dessa kändisar ännu en utställning? Är det vad modern fotografi representerar? Ett evigt rövslickande på artister, skådespelare samt allsköns så kallade kändisar”, skriver signaturen JKM på Fotosidan i en tråd om att ännu en utställning med kändisporträtt har öppnat, för visst har de varit många det senaste året.

”Aldrig i livet att jag sätter upp ett kändisporträtt hemma”, sa en till mig närstående jämnårig person när jag researchade för denna text. Men när jag då nämnde David Bowie fick rösten en mildare ton: ”Jo, det förstås, Bowie kan man ju ha uppe …” Med samma high brow-inställning minglade den – i linnekostym och stråhatt – kulturella övre medelklassen i Arles i somras  polaroidbilder av skådespelare som Dennis Hopper och Bruno Ganz.

Foto: Rolf Adlercreutz. David Bowie i London 1970

Så säg mig vilken kändis du vill ha på väggen och jag ska säga dig vem du är. När jag var ung hade jag ett porträtt av en åldrad och mycket trött Dorothy Parker ovanför min skrivmaskin. Richard Avedon hade tagit bilden. Den skulle påminna mig om att inte festa för mycket och därigenom förslösa mitt liv. Men nuförtiden har jag bara ett anonymt porträtt av en mustaschprydd man från en fotostudio i Damaskus på väggen. Vet inte riktigt vad det säger om mig. Oavsett: fortsätt plåta kändisar ifall ni vill slå er fram!

Inga kändisar på omslaget denna gång, men väl fantastiska porträtt av Alexander Crispin. Och så pratar vi upphandling, åker till Japan, diskuterar matfotografi med mera. Välkomna till höstnumret!