Det personliga tilltalet berör på årets Paris Photo

Det är något med envist samlande och noggrant systematiserade arbetssätt som väcker min nyfikenhet. Ett sådant projekt som fångar mig är den avlidne samlaren Tom Wilkins (som även samlade på allt från Barbiedockor till leksakståg) runt 900 polaroidbilder som kom att bli utställningen ”My TV Girls”.  
 
Fotona är suddiga avbildningar av TV-skärmen, alla föreställande kvinnor, med kommentarer om vem bilden föreställer och vad hon har på sig. 
 
Först vandrar mina tankar till voyeuristiska män, men sedan slukas jag upp av berättelsen om en man som sitter fast i fel tid och fel kropp. Med de medel och sociala konventioner som står till buds, hanterar hen sin egen könsdysfori. Något som också summeras i det enigmatiska självporträttet. En man som stolt bör upp en vacker bh i spets – men väljer att dölja ansiktet. 
 
Danska Peter Funch fångar snyggt våra inre upplevelser och önskningar på bild i serien ”42nd and Vanderbilt”. Här har han systematiskt fotograferat samma människor vid samma gathörn i New York dag ut och dag in. Det är förvånansvärt medryckande trots det mycket enkla konceptet. 

Marockanska Hassan Hajjaj är en frisk fläkt som inte följer västerländska konventioner och ramar in sina storprintar med skramliga teburkar och andra torrvaror. Det är nästan kitschigt, men fungerar som en skön respit från allt det (samlar)säkra svartvita fotografiet.  

Foto: Paul Kooiker

Nederländska Paul Kooiker tänjer på både kroppsliga och metafysiska gränser. Och det genom att envist fotografera och redigera med en iPhone.  
 
En bit bort från Paris Photo möter jag fotografer på Polycopies, fotoboksmässan på båten vid Seine. De talar passionerat om både banala och bisarra upplevelser som blivit böcker. På plats var även Fotoförfattarnas ordförande Annika Thörn Legzdins, som också hon kände av mässans sköna stämning.   
 
– Här finns förträfflig form och angelägna ämnen i ett system av gångar som förgrenar sig och korsar varandra. Det är välkurerat och välformulerat. Något jag reflekterade över vad gäller både böcker och utställningar är att det är mycket text att ta sig igenom, bilden blir inte sällan ett komplement i både böcker och utställningar, säger Annika Thörn Legzdins.
 

Foto: Nhu Xuan Hua

Jag återvänder till Paris Photo. Det kommer till mig att det är just det högst personliga tilltalet som bryter upp leden av galleriherrar i mörka kostymer med sälj i blicken.  

I Nhu Xuan Hua finurliga foton upplever jag är en uppriktig inblick i vad det innebär att ingå i en diaspora – en fot på strand och en i båt.  

Hoda Afshars utställning i samma sektion är vacker rakt igenom och handlar om kvinnors motståndskraft bakom den iranska järnridån.  

Sara Arrhenius, Magnus af Petersens, Maja Daniels och Kristyna Müller under öppningen av “On the Silence of Myth”,  foto: Hendrik Zeitler

Ännu en promenad bort, på Svenska institutet, visas Maja Daniels finstämda utställning “On the Silence of Myth”. En utställning som låter myter förknippade med häxjakterna under 1600-talet avspeglas i vår tid. Här råder ett magiskt lugn.