Konstvärldens megahändelse Venedigbiennalen släpper ej taget om sin tron. Huvudutställningen greppar ambitiöst om den globala samtidskonsten, här finns fler nationella paviljonger än någonsin, aldrig har köerna varit längre och previewdagarna räcker inte långt för den som vill ta del av hela biennalens utbud.

Fotografi och linsbaserad konst gör comeback. Den första salen i Arsenales väldiga utställningshall, upptakten till huvudutställningen – May You Live In Interesting Times – visar foto, film och måleri: Bildaktivist Zanele Muholis serie Somnyama Ngonyama, Hail the Dark Lionness, med mustiga svartvita självbilder som rakryggat och nyanserat iscensätter en svart queer – och afrikansk – estetik och återerövrar makten över den egna kroppens framställningar.

Soham Guptas självlysande blixtfoton av Calcuttas mest marginella existenser, där de porträtterade omges av ogenomtränglig natt men ändå utan all offerikonografi, bemötta med absolut horisontell empati. Anthony Hernandez vars topografiska fotografi framställer nuets ruiner och lakuner i den tusenåriga staden Rom. Addera Christian Marclays 48 War Movies, en betvingande visuell/audiell kakafoni där fyrtioåtta krigsfilmer, i en ram på ram komposition, delar bildskärm och ljudspår; en sylvass replik på krigs- och filmindustrins samröre och makt. Samt en stor ironisk seriestrippmålning av George Condo. Så är upptakten som sätter ton och tempo för den 47de biennalen.

Soham Guptas installation.

Tematiska spår går att identifiera i den venetianska opulensen. Klimatkris och antropocen (oundvikligt, om än inte alls dominerande), bland annat i två av biennalens höjdpunkter: Tomás Salacenos serena ljudverk Acqua Alta komponerat av Venedigs varningslarm för vattenståndsändringar och John Akomfrahs rakt-i-solarplexus trekanalsvideo Four Nocturnes som obönhörligt flätar samman människans våldtäkt på natur och liv med hennes egen självförstörelse.

Identitetspolitik är ett annat spår, där särskilt svart biopolitik tar plats i flera skarpa fotografiska/filmiska bidrag. Förutom nämnda Muholi finns Arthur Jafas The White Album, en kontrapunktisk, offensiv, stundtals outhärdlig film som vänder ut och in på rasism och vit suprematism i amerikansk vardag, blottlägger fiendens tal, obönhörligt visar på empatins och toleransens gränser. Samme Jafas emblematiska och oemotståndligt omfamnande porträtt My Little Buddha av ett litet barn blir en slags peripeti, en – kanske – någonstans möjlig framtid.

Frida Orupabos installation.

Norska Frida Orupabo bidrar med lekfulla collage av svarta klippdockor och ett niokanaligt flödande bildspel av arkivbilder och egna foton som i rasande tempo desarmerar den koloniala historien med förtryck, förnedring, förtal, våld och död ända fram till idag. Dito dokumentära anslag och omarbetningar av historia och samtid kompletteras av arbeten som Christian Bendayáns uppspelta pastischer – Souvenirs from the Amazon – på koloniala vykort, där urfolk avklädda av den imperialistiska kameran nu ersatts av transpersoner.

Dokumentärt grundad fotografi och film tar de facto (kvalitativt mer än kvantitativt) plats på denna konstvärldens största scen. Särskilt verk som undersöker samhälleliga fenomen som välfärdssamhällets kollaps och den globala kapitalismens förvecklingar: Bosnien/Herzegovinas paviljong med Danica Dakics välformulerade Zenica trilogi som med video och fotografi gestaltar en (post)jugoslavisk industristads öden. Igor Grubics Traces of Disappearing med tre livliga polemiska fotosessäer. Eller Naiza Khans Manora Field Notes, en lika meditativ som kunskapsrik film/fotoinstallation om och kring en beach, sjöfart, handelsvägar, historia och mer nära Karachi, Pakistan.

John Akomfrahs installation.

Givetvis är biennalen också fylld av digitala verk vilka navigerar i våra digitala universum, utforskar våra skärmliv. Exempelvis Jon Rafmans tech-noir story om en fiktiv karaktär Xanax Girl, en polemisk video/datainstallation av produktiva Hito Steyerl, eller Ryoji Ikeda på visit i det virtuellt sublima – hisnande vackra, sinnrika visualiseringar av väldiga datamängder. Men de stannar inte hos betraktaren. Inte heller en veteran i den storskaliga iscensatta fotografin som Stan Douglas, övertygar. Skickligt, men landar ändå platt, tomt.

Gauri Gills installation.

Bestående intryck väcker snarare den raka fotografin – en deltagande och subjektiv dokumentär, gärna performativ, gärna fiktiva inslag, en berättande nyhumanistisk fotografi stadigt förankrad i tid och plats, och som verkar i intim dialog med sitt ämne. Mari Katayamas ömsinta gestaltningar av sin icke-normativa kropp i skira fotografiska tablåer. Gauri Gills Acts of Appearance skapar en slags dokumentär teater, där människor, iklädda sofistikerade masker i en lokal tradition, spelar upp scener och situationer ur den egna vardagen. Eller palestinska fotografen Rula Halawanis serie The Wall, hallucinatoriska visioner av den mur som inhägnar hennes hemland. Existentiellt och politiskt sammanflätat. Kanske inte en slump att Ungerns paviljong hyser Tamás Walickys Imaginary Cameras, raffinerade kameror med kapacitet för övervakning och kontroll.

Jan-Erik Lundström är kurator, kritiker och konsthistoriker inom konst och fotografi.

Samtliga pressbilder: Courtesy of La Biennale di Venezia