De står med armarna i kors framför en pelare och ser helt nollställda ut. De väntar på att få dansa disco men först måste de lyssna på ett långt politiskt tal; politik går nämligen före människans behov av att dansa. Först ska man ta del av ideologi, sedan får man ha skoj. (Se bild till höger.)

Jag kom att tänka på de killarna efter att ha läst den numera famösa intervjun i Svenska Dagbladet (220214) med en kulturminister som nyligen tillträtt och bara kläckte ur sig floskler. Innan jag fortsätter: Jag skulle själv aldrig i livet vilja ha hennes jobb, beundrar alla som engagerar sig politiskt men ryser i märgen när politiker talar utifrån partiprogram eller vad någon stab säger åt dem att säga. Så det gjorde riktigt ont att läsa journalisten Stina Oscarsons text. Hennes väldigt konkreta frågor fick helt tomma svar. Hela artikeln var en absurd manifestation av icke-kommunikation, icke-kultur, utslätat och intetsägande nonsens från början till slut. Snälla, säg att du gillar Netflix bättre än teater eller att kultur är pyssla i trädgården eller titta på porr eller vad som helst, men säg inte mänskliga rättigheter en gång till, please! Till och med ministerns pressekreterare suckade i artikeln.

Jag är lite naiv men jag vill helst att det man säger ska komma ”inifrån” – det låter säkert barnsligt men jag tror på det. I min idealvärld ska det komma en styrka eller ”lust att uttrycka sig” inifrån varenda människa. Viljan att sjunga, att berätta något, att fotografera. Det ska spritta i oss. Finns det någon form av kultur och trygghet runt en växande individ så är chansen att gnistan väcks i barnet. Den makten tror jag mer på, mer än politik. För det ÄR makt att vilja något, vilja dansa, vilja skriva en dikt, vilja se andra sjunga.

Enligt Expressens Victor Malm är det managementspråket som trängt in i politiken och han frågar sig om den svenska politiken någonsin har varit så antiintellektuell som nu. Vi lever i en tid då politik formuleras i klichéer och ideologiproduktionen verkar skötas av pr-byråer.

Då är det språket vi ska bort ifrån, vi som vill skapa mening. Jag lägger inte ansvaret på någon annan. Jag som skribent, journalist, poet, tidningsläsare, kulturarbetare har också ett eget ansvar. Jag deltar också i en samtid som skapar drev, gör det omöjligt för makthavare att svara spontant och kanske helskotta fel. I år är det val och jag längtar så efter ett annat politiskt språk. Och till kulturministern: Ställ nu inte upp på fler intervjuer men se till att det finns utrymmen för människor att vara kreativa. Se till att det finns rum där vi kan dansa disco. Välkomna till årets första nummer! Det handlar som vanligt om fotografi som vanligt i alla dess underbara former!