Redaktionellt | 14 Juni 2018 | Maria Steen

Hasse Persson: "Vi bör värdera våra stora fotografnamn högre."

Efter att ha sett en utställning på Strandverket med Cooper & Gorfer ringde Maria Steen upp kuratorn Hasse Persson för att fråga vad som krävs för att svenska fotografer ska ta mer plats internationellt.

Hasse Persson: Foto: Björn Ligander

Bilden något beskuren.

Cooper & Gorfers utställning ”I know not these my hands” på Strandverket i Marstrand väckte mina tankar kring vad svenska fotografer behöver göra för att ta större plats internationellt. Vad krävs för att vi ska kunna odla vår särart i en tid då ”alla är fotografer”? Vad säger Hasse Persson? I sin roll som fotograf, senior advisor på Strandverket, kurator och före detta chef för Borås Konsthall borde han veta.

Vad kan du säga om C&Gs framgångar?
– Jag har följt dem sedan 2007 då de sökte upp mig för råd om hur de skulle göra för att etablera sig i konstvärlden. Vi talade länge om en av mina käpphästar – att man måste vara unik. Att sätta upp fingret i luften och känna vart vinden blåser räcker inte. Det du gör måste vara absolut världsunikt, och dessutom svårt att kopiera och imitera. De har lyckats med båda delarna tycker jag. Ska man nå en nivå där konkurrensen inte längre är så hård måste man vara otroligt målinriktad och ambitiös i allt man gör. Sedan har de nog haft stor nytta av att vara två. Ett väldigt lyckat team helt enkelt.

Vilka trender ser du bland köpare av fotografi i dag?
– Det finns ett stort intresse för att köpa fotografi men många köpare saknar helt kunskap. De vill gärna köpa men har inte en aning om vem Georg Oddner, Lennart Nilsson eller Christer Strömholm är. Däremot känner de till namn som Frank Sinatra. Detta har gett popfotografer som Terry O’ Neill enorma framgångar – på bekostnad av den klassiska fotografin.

Hur kommer det sig att de största namnen inom svensk fotografi inte finns i allmänhetens medvetande?
– Få personer i Sverige kan fotografisk historia. Men mycket bottnar i att de stora institutionerna inte gjort sin hemläxa. Att Moderna Museet inte gjort en enda Lennart Nilsson-utställning är anmärkningsvärt. Han borde vara lika känd som Carl von Linné på sin tid med tanke på sina bilder av livet före födelsen. Även Hasselbladsstiftelsen hade kunnat varva sitt stora pris med att lyfta fram svensk fotografi mer. Och att Anders Petersen och JH Engström blev kända i utlandet är tack vare Galleri VU i Paris, inte svenska gallerister. Så det är hög tid att vi börjar värdera våra stora fotografnamn mycket högre.

 Vilka har då ansvaret för att det blivit så här?
– Jag har deltagit i många upprop där vi har försökt få Kulturdepartementets uppmärksamhet. Men det har varit nobben i alla år. Kunskapen och intresset finns inte. Samtidigt som man pumpat in miljoner i svensk film har fotografin legat för fäfot.

Borde inte framgångarna för Fotografiska få dem att inse vilket kulturarv fotografi är?
– Nu är jag väldigt frispråkig men jag tror faktiskt att Kulturdepartementet ser Fotografiska som ett slags alibi för att fotografin inte behöver ekonomiskt stöd. Man avfärdar problemet genom att peka på framgångsmaskinen Fotografiska.

Hur anser du att man bör förvalta svensk fotografisk historia?
– Man skulle bland annat kunna göra som i Frankrike där Bibliothèque nationale de France fått ett statligt forskningsuppdrag för att göra Henri Cartier-Bresson känd hos allmänheten. I Sverige skulle ett liknande upplägg kunna handla om att Malmö Museer gjorde en långsiktig insats för att göra Georg Oddner känd hos allmänheten.

Vad gör du själv närmast?
– Det senaste året har Maud Nycander och jag jobbat med en stor Lars Tunbjörk-utställning. Den har vernissage på Fotografiska den 14 september. Samtidigt publicerar Max Ström en fantastisk bok på 348 sidor. Jag tror att detta blir Lars Tunbjörks absoluta genombrott! Synd bara att han själv inte får uppleva detta. Vårt mål är göra en utställning och en bok med internationell lyskraft. Drömmen vore att den gick direkt vidare till New York och London. Skulle det lyckas är det en antydan om hur man skulle kunna göra för att öppna upp intresset för svensk fotografi på allvar!

Maria Steén